DEF LEPPARD har valts in i Rock N Roll Hall Of Fame, en bedrift som är väl värd att notera då det bara är storheter med lång och framgångsrik karriär som når dit. Det är såklart resultatet av en sinnessjuk mängd sålda skivor och ett envetet och ihärdigt turnerande. Att aldrig ge upp, inte ens när trummisen Rick Allen förlorade vänsterarmen i en bilolycka. Och det kan ju få en att fundera: hur mycket lyssnar man på DEF LEPPARD egentligen? Svaret: inte ett smack, i alla fall inte efter dundersuccén ”Hysteria”. Faktum är att för egen del så är det bandets första fyra skivor som du ser på bilden ovan som är de enda jag lyssnar/lyssnat på. Femte plattan ”Adrenalize” tror jag fick ett varv eller så när det begav sig, men jag minns prick inget av det. Och av de fyra första skivorna så kan man liksom dela dem i två klumpar.
”On Through The Night” (underbart omslag på den för övrigt!) och ”Hign n’ Dry” är de två första plattorna när man kan känna att bandets liksom söker sin identitet. De är rätt ojämna och bjuder på allt från fantastiska rock’n’roll till lite boogie woogie-känsla och så embryon av vad det här bandet till slut skulle slå igenom med. Personligen gillar jag den här eran av DEF LEPPARD, för det känns inte så där ruggigt tillrättalagt allting – men jag ska också erkänna att när det väl begav sig, på 80-talet, så var jag inte lika förtjust i de här plattorna. Då var det mest kompisen Nicke som höll deras fana högt. Bästa låtarna här heter Wasted och Rocks Off på debuten ”On Through The Night” samt fantastiska balladen Bringing On The Heartbreak på ”High’N’Dry”.
På tredje plattan ”Pyromania” har bandet hittat sitt sound på riktigt, och producenten Mutt Lange är på allvar involverad i allt. inklusive låtskrivandet. Det blev en hit, och låtar som Photograph, Foolin och Rock Of Ages intog topplistor, medan mina personliga favoriter heter Die Hard The Hunter och Action! Not Words. Personligen håller jag nog den här skivan högst i bandets diskografi, även om jag får lov att erkänna att efterföljaren ”Hysteria” nog har spelats mer av Rebellängeln, en omständighet som förmodligen är att koppla till att jag hade den på LP… men inte ”Pyromania”. ”Hysteria” är ju den skiva som sålt mest, och där bandet samlat hits som Love Bites, Pour Some Sugar On Me, Animal, Women, Rocket… ja, hitlistan och låtlistan är nästan samma. Över 20 miljoner sålda exemplar och förmodligen den enskilt största anledningen till bandets Hall Of Fame-placering.
Men sen?
Inget. I alla fall inte som jag har lyssnat på eller brytt mig om, och det är ju lite lustigt med tanke på att ”Hysteria” släpptes 1987 och bandet faktiskt varit aktivt sen dess. Och skulle jag tvingas välja bandets bästa skiva så är det alltså ”Pyromania” tätt följt av ”Hysteria” (som nog får lida lite för att den är sönderspelad..). Och nu vill jag veta vad ni tycker.
Vilket är DEF LEPPARDS bästa album?
Pyromania är min absoluta favorit av dessa fyra, men kan nog hålla med att det är inte allt för ofta detta bands spelas längre, även om Pyromania fick väldigt mycket spel tid när det begav sig back in the days.
För min egen del så är det High n Dry tätt följd av On through The Night. Delvis för att det var i den ordningen jag upptäckte bandet. Men precis som du nämner, Den lite ruffigare känslan är viktig för mig. Och även om Pyromania snurrade en hel del den också, så blev den med sitt instamp i den överproducerade världen lite av den sista skivan jag brydde mig om hos dem.