Våren gör mig sugen på sludge!

Lämna en kommentar / Från Rock till Black Metal / Av /

Jag vete fan vad det är, men varenda vår är det samma sak. Snön smälter bort, det blir ljusare ute och det driver mig till att promenera. Med hörlurar. Och då vill jag lyssna på sludge, eller postrock. Skavande, lite ful musik. Det är rätt konstigt faktiskt, trots allt känns det inte alls som speciellt upplyftande musik egentligen, och den passar inte så bra ihop med vårkänslor och spirande grönska. Plockar fram utemöblerna medan SHIFTLIGHT manglar sig genom sin alldeles superba platta ”Distance”. Stoppar lurarna i öronen och möter solen medan CULT OF LUNA låter ”Somewhere Along The Highway” massera hörselgångarna. Tvättar ungarnas cyklar medan INTER ARMA låter stormarna i ”Sky Burial” rasa genom högtalarna. Skitskumt egentligen. Men en anledning så god som någon att dra fram lite gamla – i samband med våren återigen aktuella – texter. CULT OF LUNA släpper ju nytt nu också, så det är liksom dubbelaktuellt!

Cult Of Luna

Varje år runt Valborgsmässoafton inträffar något konstigt för mig.
Jag blir besatt av samma skiva.
En skiva som jag nästan aldrig spelar under resterande del av året, men som obönhörligen åker fram så fort det börjar närma sig Valborgseldar och Första maj.
CULT OF LUNA ”Somewhere Along The Highway”.
Umeåbandets vårskrik har blivit mitt.
Jag bor inte längre så långt norrut att jag egentligen behöver vänta så länge som till maj på våren (ja, oftast i alla fall), men det spelar ingen roll. Denna skiva är våren för mig.
Visst har jag läst i en intervju att bandet spelade in plattan mitt ute i ingenstans, i en timmerkoja (som faktiskt syns på bild inne i konvolutet också), och att det då töade från taken och att de själva kan höra hur snön droppar – men det tror jag bara var extra lök på laxen för min del.
Jag hade satt skivan i den årstiden ändå.
Inledande Marching To The Heartbeats är väl egentligen bara en smygande epilog innan lite bullrigare Finland marscherar in, för att följas av eminenta Back To Chapeltown. Dock är det bandets förmåga att gå från stämningsfullt vackert till extrovärt explosiva ögonblick som är det fascinerande, och varenda gång jag avslutar skivan med 15 minuter magi i Dark City, Dead Man så är jag i stort sett hypnotiserad.
Jag har själv marscherat många mil med den här plattan i lurarna, och mött våren.
7 låtar tonsatta vårtecken.
Tack – det behövs i år också!
Numera har tekniken tillåtit oss att ha saker som Spotify i mobilen dessutom.
Bra det. Då kan du lyssna på skivan medan du är ute och smäller smällare eller protesterar i år du med. Eller bara möter vårsolen!

Shiftlight

Titta noga på den här skivan. ”Distance” av Boråsbandet SHIFTLIGHT. Den är grå, kraftledningar mot en stålgrå himmel, ganska sober och nästan en aning intetsägande. Det är inte mycket som avslöjar att det döljer en av de bästa skivorna du aldrig hört. Ja. Du läste rätt. en av de bästa skivorna du aldrig hört! Om eder Rebellängel skulle räkna upp sina absolut bästa fynd som gjorts på egen hand – alltså där det inte kommit från en kompis eller annan bloggare, utan på ren chans eller att bandet i fråga själva hittat fram till mig – så är den här skivan helt given. Från start till mål (sju låtar) så är det så jävla fulsnygg postrocks-sludge som träffar helt rätt. End, Endeavour, Black River, Subways, Wound… listan på låtar som kan vara favoriten är i stort sett lika lång som skivan.

Jag förstår att alla kanske inte älskar den här typen av musik, den gör sig bäst i lurar och kräver att du hänger med lite, i alla fall i början – men om det finns en lättlyssnad skiva inom detta gebit så är det denna.

Det är ett tips från hjärtat. Som passar mig så här i vårtider. Och ställer en naturlig fråga om vad du lyssnar på så här års?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *