Mina kids kollar rätt mycket film. Streamingtjänsterna går heta på kvällarna, och det betyder förstås att även undertecknad ser rätt mycket av samma sak. Trevligt kvällsnöje att samlas i soffan och pilla en del med, inte sällan som man kan småprata och mysa lite. (Man får passa på, snart är man liksom inte välkommen när det ska mysas längre och man är som förälder bara pinsam…). Senast kollade vi på tecknade filmen Vaiana. Den handlar kort om en hövdingadotter som trotsar sina föräldrars regler om att hålla sig på ön och istället ger sig utanför revet, ut på det öppna havet. Skulle kunnat vara var som helst i Sverige, exempelvis en Skelleftebo som förmanas att inte passera Hökmarksberget och bege sig ut i världen, men i den här filmen har tjejen havet och en rätt sur halvgud på sin sida så det är väl lite skillnad mot verkliga livet. Klassiskt tecknat, och precis som med stora succéer som exempelvis Frost så är halva grejen de sånger som huvudkaraktärerna framför. Bra, påkostade låtar som står på egna ben och spelas i radio.
Och det finns en låt där Vaiana själv sjunger om att hon är just Vaiana och ska korsa havet och bla bla bla.
Eder Rebellängel har ju en hjärna som inte riktigt funkar som alla andras, så jag kan bara höra AGENT STEELs gamla dänga The Day At Guyana eka i mitt huvud! Fatta vad coolt det skulle vara istället? Guyana… cult of the damned, sjunger den här väna lilla tjejen? Fast det är klart. Det skulle väl knappast sälja lika bra. AGENT STEEL är ju trots allt lite av en ploj och inte direkt material för topplistorna eller de snällare radiokanalerna. Även om jag har så mycket underbara nostalgiska minnen och skarpt gillar just den här skivan, ”Unstoppable Force”.
Så.
Är det slut på hjärnspöken efter det? Inte då. Resten av filmen sitter då undertecknad mest och tänker på det blå havet, surfing och hur väl i samklang filmens färger är 
med ölen Big Wave Golden Ale från Kona Brewing. Att det är liksom samma känsla i det hela, det blå lite flytande. Ölen i sig är ju rätt trist – jag är för det första inte speciellt förtjust i Golden Ale, tycker det är generellt för sött och brödigt och bara ett snäpp ifrån veteöl – och dessutom är det för platt för att det ska bli spännande.
Men flaskan är fin.
Och se på fan, finns det inte en låt med PEARL JAM som heter just Big Wave? Jajamen. Och vad är omslaget på skivan den medverkar på för färg? Just det. Blå. Den med. På bilden har jag dessutom smugit lite med bilden av den halva avocadon som figurerar på skivans omslag (allvarligt… hur kom man på den idén egentligen, speciellt som det är en självbetitlad platta?), men visst är det lite lustigt att färgerna går igen dessutom?
Plattan i övrigt var lite av min väg tillbaka till bandet. Hade tappat kontakten med PEARL JAM under bra många år emellan, och när den här kom så var det en skiva jag satte i mig och återfick intresset för dem med. Efterföljaren ”Backspacer” är ju en riktig toppenskiva, så man får skatta sig lycklig att man inte missade den… tack vare denna.
Så. Från galenskaper vid Guyana till stora vågor med PEARL JAM!