Välkommen. Idag är det söndag, och vi ska avverka ännu ett kapitel i Tvekamps-boken. Denna gång är det lite märkligt, eftersom den handlar om en Tvekamp som handlar om en av mina absoluta hjältar inom musiken, och som är skriven innan han gick bort. Just det, i ena ringhörnan finns Ronnie James Dio, rösten från bland annat RAINBOW, BLACK SABBATH, DIO och HEAVEN AND HELL. Eftersom Tvekampen skrevs medan han var i livet så finns ingen form av ”nostalgi” eller ”hyllnings”-filter på texten. Det hade det nog (får jag erkänna) funnits risk för om jag hade skrivit det hela efter att han gick bort.
Det är också Tvekamp nummer tre som skrivits, och den har publicerats ursprungligen på Metalbloggen. Det är dock ganska länge sedan, i mars 2010, så kanske är det ny läsning för många av er i alla fall. En kort summering kanske är på sin plats också – Tvekampen innebär alltså att två kombattanter ställs mot varandra i ett antal olika ronder. Varje rond ger ett siffermässigt betyg mellan 1 (sämst) och 5 (bäst), vilket till slut sammanfattas till en totalpoäng, och – voilá! vi får en segrare! Den här Tvekampen hade dessutom INTE syftet att få fram vilken av sångarna jag gillar bäst personligen (svaret där vet ni säkert, jag föredrar helt klart den lilla Ronnie), utan vem av dem som haft den mest framgångsrika solokarriären. Notera, solokarriären, inte som medlem av ett band (okej, lite luddigt, ingen av dem var ju liksom ensam på scenen, men alltså räknas inte BLACK SABBATH-tiden in för någon av dem….vilket leder oss in på vad som kanske får bli en uppföljning, för det vore ju ganska intressant att skriva en Tvekamp om just den tiden…).
Jag kan även notera att jag såhär i efterhand undrar vad fan jag höll på med när det gäller en del av betygen, men att jag nog får anse att jag står fast vid vinnaren som mest framgångsrik ändå. Även om en del av informationen numera är daterad och kanske en aning inaktuell… Dessutom är jag rätt nöjd med bilden som fungerar som omslag på detta inlägg. Håll med om att den blev ganska bra?
Okej. nu kör vi. Så här gick det till en gång i tiden!
_________________________________________________________________________
Dags för ytterligare en Tvekamp, och även denna gång är det en rejäl fight som bjuds.
Både Ozzy Osbourne & Ronnie James Dio är legender inom hårdrocken, och både har ett förflutet som frontman i Black Sabbath – men vem har haft den bästa solokarriären?
Det ska vi ta reda på!
Tvekamp: Ozzy Osbourne vs. Ronnie James Dio – Bästa Solokarriär!
Rond 1 – Studioalbum
Det finns förstås ingen anledning att flamsa runt – vi sparkar igång dödsmatchen med en tung rond. Båda herrarna har förstås hunnit med en hel del studioalbum sen de startade sin solokarriär!
Ozzy har lyckats klämma ur sig hela 9 plattor sen första sologiven ”Blizzard of Ozz” kom 1980. De riktiga höjdpunkterna är ”Blizzard of Ozz”, ”The Ultimate Sin”, ”No Rest For The Wicked” samt ”No More Tears”, men på det hela taget har Ozzy levererat en hel del bra material. Tyvärr finns det plumpar i protokollen, och framförallt så pekar formkurvan inte direkt spikrakt uppåt. ”Ozzmosis” var ojämn, ”Down To Earth” likaså, och senaste släppet ”Black Rain” följer samma mönster.
Betyget för den galne fladdermusbitaren får bli 4!
Dio har hunnit med 10 album sen 1983, med höjdpunkter som ”Holy Diver” och ”Last In Line”. Produktiviteten imponerar, speciellt som karl’n faktiskt hunnit med återspel med BLACK SABBATH och HEAVEN AND HELL under tiden sen han lämnade skutan. Dock – även här finns det material som den gode Dio inte direkt skyltar med. ”Angry Machines” är ett direkt bottenskrap, och trots att skivor som ”Magica”, ”Killing The Dragon” och ”Master Of The Moon” stundtals når höga höjder så är det ändå inte riktigt som i fornstora dagar.
Även elaka dvärgen drar hem en 4:a i betyg!
Oavgjort efter första omgången alltså, 4-4.
Rond 2 – Livealbum
Båda dessa herrar har ju en hel del år på nacken, och har alltid tillhört gardet som härjar planeten runt för att spela. Det är ju bra. Ännu bättre är det att de dessutom klämt ur sig en hel del av dessa spelningar på skiva & DVD!
Ozzy har den helt fantastiska miniliven ”Just Say Ozzy” samt fullängdarna ”Speak Of The Devil”, ”Tribute”, ”Live At Budokan” och ”Live And Loud”. En både imponerande kvantitet och en högkvalitativ samling, och eftersom Ozzy alltid får något speciellt i blicken varje gång han kliver upp på en scen så kan ju inte betyget bli annat än… 5! (Min bror hävdar på allvar att Ozzy har en skada som gör att även om han skulle vara så borta att han knappt kan prata så sparkar hjärnan igång autopiloten varenda gång han hamnar på en scen. Jag undrar om han inte har rätt, brorsan…)
Dio i sin tur svarar med ”Intermission”, ”Inferno – Last in Live”, ”Evil Or Divine – LIve In New York” samt ”Holy Diver Live”. Personligen är jag helt fascinerad över att de 2 senaste släppen som karl’n gjort är just NY-liven samt hyllningen till ”Holy Diver” – och att de 2 tillhör de bästa livealbum som släppts under de senaste decenniet! Trots det, starten är betydligt mer tveksam hos Ozzy, och Dio hamnar lite, lite på efterkälken…
Ozzy: 5, Dio: 4!
Rond 3 – Sångröst
Birminghams stolthet John Osbourne har alltid haft en väldigt säregen röst, och den har konstant varit otroligt passande till den musik som han varit inblandad i (vem kan t ex glömma insatserna på ”Sabbath Bloody Sabbath”?). Dock, det hårda leverne som han fört har verkligen satt spår, och numera låter han inget alls som i fornstora dar. Det är en falnande stjärna, röstmässigt, och betyget stannar på 3.
Ronnie James Dio, den lille mannen med den stora rösten, börjar också bli till åren. Det märks i de höga registren, men inte ett smack i övrigt, och live sjunger han faktiskt i stort sett lika bra. Det är inget annat än ett mindre mirakel, och uppenbarligen vet han hur man tar hand om sin röst – tänk om din egen morfar kunde sjunga så???`Maxbetyget är givet, förstås!
Ozzy: 3, Dio: 5
Rond 4 – Mediala framgångar
Trots allt – nyheter säljer. Dio är mycket välkänd inom branchen, gästar filmer som Jack Black är med i, gästsjunger på andra stora gruppers skivor och har ett grundmurat förtroende från alla i hårdrockens vänkrets.
Men – det spelar ju ingen roll.
Denna rond förlorar han förstås. Ozzy Osbourne är Ozzy Osbourne, the man, the myth, the concept. Han är typen som Mötley Crüe ville imponera på när de härjade som värst. Han har varit skitfull när han träffade USA”s president. Han har haft en egen dokusåpa. Han har bititi huvet av fladdermöss, klistrat hela kroppen full av varulvshår och brutit nacken i en motorcykelolycka.
ALLA vet vem Ozzy är, helt enkelt.
Ozzy: 5, Dio: 3!
Rond 5 – Sologitarrister
Ryms det mer än en fixstjärna på scen när såna här superstjärnor? Svaret är väl tveksamt, men helt klart behövs en sologitarrist som har tillräckligt med karisma och självförtroende för att utgöra ett bollplank och få en bra dynamik. Båda gubbarna har försökt omge sig med duktiga gitarrister genom åren, och flera av de som kommit fram genom detta samarbete har nått kultstatus.
Ozzy har en
trio tunga namn att lägga i vågskålen, och trots att fansens personliga smak kan variera så finns inget att klaga på när man ser den i skrift – eller vad säger ni om Rhandy Rhoads, Jake E Lee och Zakk Wylde? Kvalitet hela vägen!!!
Dio har en
brokigare skara som han kamperat ihop med, men Jake E Lee återkommer faktiskt även här, 1982. Dessutom en blandning kända och okända namn som Vivian Campbell, Rowan Robertsson, Tracy G, Doug Aldrich och Craig Goldy. Bra förstås, men ändå inte lika fantastisk om
Ozzy, och inte samma fantastiska kontinuitet!
Ozzy: 5, Dio: 3
Rond 6 – Band
Denna rond handlar om övriga medlemmar, förutom gitarristen. Förmågan att skapa ett tajt, sammansvetsat band som klarar att leverera ett bra sväng – det är fundamentet för att vokalisten ska kunna glänsa.
Även här har
Ozzy ett
ganska konstant gäng runt omkring sig, speciellt om man betänker hur länge han har varit i gemet. Bob Daisley återkommer på bas under totalt 5 av de plattor som karl’n lyckats klämma ur sig, och även trumpallen har relativt tunga namn som Tommy Aldrich, Randy Castillo och Mike Bordin på sig. Roligast kanske ändå är att keyboards varierat så mycket, och på senaste given ”Black Rain” hanterats av… Zakk Wylde! Oväntat, i alla fall för undertecknad.
Dio har tajtare samarbete vad gäller
rytmsektionen än med sina gitarrister. Trumpallen har Vinnie Appice och Simon Wright turats om att hantera, och på bas har allt som oftast Jimmy Bain, Jeff Pilson eller nuvarande Rudy Sarzo återfunnits. Ett bra gäng, och eftersom keyboards hanterats av Scott Warren sen 1993 så betyder det att bandet på det hela taget måste ha haft en ganska bra kemi över massor av år. Det imponerar!
Ozzy: 4, Dio: 4
Rond 7 – Ståpälsfaktor!
Sista omgången är inget annat än en ren egotripp för eder Rebellängel – alltså, hur mycket ståpäls ger mig de två gubbarna när deras musik spelas?
Ozzy är för min del alltid bra, i sina bästa stunder riktigt bra – men aldrig superb på samma sätt som han lyckas med under Black Sabbath-eran. Det beror förstås på att den innehåller sådana otroliga höjder, men ändå… Dio har däremot under sina 2 första plattor ”Holy Diver” och framförallt ”Last In Line” lyckats muta in en lite del av mitt hjärta för all framtid. Jag skulle vilja hävda att just ”Last In Line” är en av de 5 bästa skivor som någonsin gjorts, och med sånt i bagaget kan betyget förstås inte bli annat än maxat!
Ozzy: 4, Dio: 5
Sammanfattning
Jahapp, det visar sig alltså att även om jag personligen gillar Dio lite bättre så får han ge tappt när man väger in alla ovanstående faktorer. Ozzy Osbourne har haft den bästa solokarriären!
Ozzy: 30 poäng
Dio: 28 poäng
Vad tycker du?
