Så – det här med Tvekamper. Förra söndagen fick du den första Tvekampen som Rebellängeln skrev (som egentligen var en Trekamp…), och som lät ACCEPT kämpa mot sig själva. Den här gången är det två svarta skivor som ska stå i fokus, och även detta inlägg är ett ganska gammalt sådant. Det publicerades ursprungligen i februari 2010, och jag kan när jag läser det så här i efterhand konstatera att jag är lite förvånad över resultatet. Vet inte om det skulle bli samma sak om jag gjorde allt färskt nu, men det kan ju diskuteras.
Vi kommer att jobba oss successivt framåt under söndagarna, och så småningom komma till ”modernare” Tvekamper, så jag tänkte att det kan vara bra att köra två söndagar i rad. (vi ska dock pausa Tvekampandet nästa vecka, det blir lite annat…en nyskriven lek, kan man säga).
Hur som helst – såhär gick det hela en gång i tiden. Vilket är det bästa svarta albumet?
TVEKAMP: METALLICA ”Metallica” vs AC/DC ”Back In Black”
Det var ett tag sen, men nu är det dags igen – Tvekampen är tillbaka, och inte med vilken liten match som helst… nä, en tungviktare.
Vi pratar om två av de mest klassiska albumen genom tiderna, två av de skivor som sålt absolut mest av alla hårdrockplattor som någonsin gjorts.
METALLICAs självbetitlade svarta album och AC/DC’s likaledes svarta återkomst.
2 svarta juveler som redan gått till historien, och som kommer gå en hård match i den här Tvekampen. Som tidigare delas poäng ut i varje rond, från 1 till 5, innan allt summeras i slutet och en vinnare koras. Varsågod – kasta dig in i hetluften, och glöm inte att lämna din röst sen!
Rond 1 – Singlarna
En av de tyngre ronderna i matchen handlar förstås om de singlar som respektive platta levererar. Ett mått på kvalitén på hela skivan, och framgången både försäljningsmässigt och på listor runt om i världen. METALLICA krämade ur hela 6 stycken singlar ur sin skiva, imponerande! Enter Sandman, Don’t Tread On Me, The Unforgiven, Nothing Else Matters, Wherever I May Roam och Sad But True är en stark samling – men faktum är att ingen av låtarna nådde ens topp 10 på Billboard Hot 100. Lite oväntat, kan tyckas i efterhand, och att ingen av balladerna nådde högst är kanske än mer oväntat – istället toppade förstasingeln Enter Sandman på en 16:e plats.
Australiensarna lyckades även de släppa 6 stycken singlar, trots att skivan i sig faktiskt bara innehåller 10 låtar. Helt galet, egentligen, även om bandet släppte några av låtarna i flera olika omgångar för att ”täcka” in hela världen. totalt sett fick vi Rock’N’Roll Ain’t Noice Pollution, You Shook Me All Night Long, What Do You Do For Money Honey, Back In Black, Hells Bells och Shoot To Thrill, men inte heller AC/DC nådde topp 10 på Billboard Hot 100. Längst kom de med You Shook Me All Night Long på plats 35.
Slutsatsen måste ändå bli maxpoäng för både grupperna – att lyckas kräma ur så många fantastiska singlar ur en skiva är en bragd!
Metallica – 5
AC/DC – 5
Rond 2 – Dolda Pärlan
Den här ronden blir förstås väldigt subjektiv, speciellt när det gäller valet av låt. Syftet är att plocka fram den bästa låten bland de som inte släpptes som singlar, att helt enkelt hitta den dolda pärlan.
I METALLICAs fall finns flera tänkbara, men till slut faller valet ändå på The God That Failed. Den inledande smygande basgången med tungt trumkomp som sedan leder in till växelverkande gitarrspel är en enkel med genial start. Riffet är bra, kompakt och tungt, och James hetfields sång passar väl under både vers och refräng. Det svänger, helt enkelt, och hela låten hänger ihop musikaliskt såväl som textmässigt. Ödesmättat, men ändå inte i samma lysande kvalitet som singlarna.
AC/DC svarar med en knuten näve i luften och ett stridsrop för alla lördagkvällar. Let Me Put MyLove Into You är en låt där Brian Johnsson öppnar strupen oh bjuder in till allsång, och varje gång man hör den här låten måste man förundras över att den inte blev en singel. Den håller MINST lika hög kvalitet som många av de valda låtarna. Lysande låt, faktum är att det kan vara en av de bästa låtarna AC/DC lyckats producera någonsin!
Metallica – 4
AC/DC – 5
Rond 3 – Jämnhet
Ett av de viktigare attributen för en skiva är naturligtvis att det inte finns någon utfyllnad. Så jämn som möjligt, inga dalar men gärna några extra vassa toppar är receptet.
Naturligtvis är det vid en sådan jämförelse en viss fördel att ha färre låtar, men dte skiljer sig inte så mycket trots att skivorna är ganska olika långa. AC/DC har 10 spår på sitt album, METALLICA har 12 spår – däremot är METALLICAs låtar längre i sig.
AC/DC visar sig också ha en del spår som inte är speciellt imponerande. Både Have A Drink On Me och Shake A Leg är okej – men inte speciellt mycket mer. METALLICAs motsvarigheter när det gäller svaga kort är svårare att plocka ut, men får till slut representeras av Don’t Tread On Me samt avslutande The Struggle Within. Själva svårigheten att peka ut de svagaste spåren visar dock på en härlig jämnhet, och tippar favören i denna rond knappt till jänkarnas (ja, och danskens…) fördel!
Metallica – 5
AC/DC – 4
Rond 4 – Omslag
Trist kategori kanske ni tycker, men ack så viktig för helheten av albumupplevelsen. I just denna Tvekamp blir det än tråkigare, förstås. Båda skivorna är mer eller mindre helt svarta, och även om titeln på AC/DC-plattan är något bättre samstämmigt med omslaget så är det inte speciellt mycket. Det är två plattor som blivit klassiska och kända – de flesta vet hur skivorna ser ut – men frågan är om det inte hade slutat så i alla fall?
På det hela tycker jag faktiskt att båda omslagen är rätt trista – de är inte ens de bästa ”svarta” skivomslagen, utan får faktiskt spö av MÖTLEY CRÛEs ”Shout At The Devil”, med sitt svagt markerade pentagram.
Metallica – 3
AC/DC – 3
Rond 5 – Produktion & Ljudbild
Naturligtvis får man beakta att skivorna har dryga tio år mellan sig, så i rättvisans namn har lyssning av AC/DC–skivan skett med den remastrade versionen, en version som fått mer fräschör och klarare ljudbild jämfört med originalet. Resultatet blir också en klassisk rock’n’roll-rökare som passar bandets lite ruffiga musik som handen i handsken. Angus Youngs gitarr tillåts dominera, och kompet ligger på precis rätt nivå; drivet, svängigt och markerat utan att ta över. Även sången är mycket bra, och lyfts fram med lagom ”tryck”. En skön och passande produktion, på det hela!
METALLICA svarar med en skiva som av många anses ha en närmast ultimat ljudbild för hårdrock, och även om bandet både före och efter (”…And justice For All” och ”S:t Anger” är två fina exempel på det) haft problem med ljudbilden så träffar de rätt här. Det är lagom tungt, lagom klart ljud. Personligen föredrar jag Metallica med lite mer ”ruffigt” ljud, och skulle för full pott gärna sett mer distortion och ett vassare gitarrljud – men det är ju min personliga smak. om låtarna skulle göra sig bättre med ett sådant ljud är ju oklart…
Metallica – 4
AC/DC – 4
Rond 6 – Totalkänsla & historisk betydelse
Jo, det är sant. Den näst sista ronden handlar om något så luddigt som skivans totala känsla.
Här ställs den emotionella känslan av skivan, helheten, prestationen på prov, och det är givetvis i båda fallen tal om extraordinära sådana.
Vi börjar med att konstatera att AC/DC förlorade sin ordinarie sångare Bon Scott innan denna skiva, ersatte honom med Brian Johnsson och levererade denna skiva mindre än ett år senare. En prestation som i sig är helt makalös, och att de dessutom lyckas med ett album som för alltid kommer att räknas till ett av rockens genom tiderna största – med lysande kritik över hela världen, i av recensenter i alla genrer – är inget annat än ett mindre mirakel. Den totala känslan över skivan är också att det är ett gediget monument av rock, en tungviktare som förtjänat sin pats som legendar!
METALLICA inspirerade i sina unga år en hel värld med sin nya, uppkäftiga, ”allt eller inget”-thrash, och när de släppte lös sitt självbetitlade alster på världen så stod den nästan stilla. Vi fick se bilder av nattöppna skivbutiker där kidsen köpte skivan just efter midnatt för att sedan springa ut i bilen för första lyssningen. Skivan är en bra mellan underground och kommersiell framgång, utan att för den skulle sälja sig en enda sekund – det är som om bandet hittat en ny dörr i sitt skapande, och frågan är om något annat band hade kunnat ta det steg som METALLICA gör på detta album. Från fansen egendom till hela världens kelgrisar och världens största metalakt – utan att tappa sin cred bland de fans som följt med från början!
Metallica – 5
AC/DC – 5
Rond 7 – Kvalitet
Sista ronden är en tungviktare. Kvalitet.
Bloggen avser med detta den totala kvalitetskänslan som skivan som helhet inger. Omslag, låtkvalitet, ljudbild, texter, bandets hunger och spelskicklighet – allt detta ingår i den totala slutpoängen för ronden. Det betyder också att höga poäng delas ut till båda alstren (fattas bara annat!), men att vi får en segrare i METALLICA. Den avgörande delen är till slut djupet i skivan – den har helt enkelt längre hållbarhet, och behåller greppet om lyssnaren i fler spelningar än AC/DC’s svarta pärla. Anledningarna till djupet är förstås mångbottnat, men en större variation och seriösare inställning till textförfattandet spelar roll, liksom bandets önskan att placera rätt solo i rätt låt.
En snygg och oerhört högkvalitativ slutprodukt!
Metallica – 5
AC/DC – 4
Sammanfattning
Stenhård fajt ända in på mållinjen.
2 av rockhistoriens största försäljningsframgångar.
En Tvekamp värd namnet!
Metallica – 31 poäng
AC/DC – 30 poäng
Till slut väger pendeln svagt över till METALLICAs fördel, med minsta möjliga marginal, tack vare en känsla av en totalt sett gedignare och hållbarare produkt.
Trots att båda skivorna är helt fantastiska så kan vi konstatera:
Det Bästa Svarta Albumet genom tiderna är METALLICAs ”Metallica”!
Let me put my love into you är sannerligen en dold pärla! Brukar inte lyssna på AC/DC så jätteofta men om jag gör det så är det garanterat en av låtarna som spelas.
Ja, sannerligen. Galet bra sväng i den låten. Tror minsann det får bli dagens soundtrack!