Idag ska vi hålla oss en bit ifrån recensioner, öl och Tvekamper. Vi ska istället diskutera, i alla enkelhet, hur din drömfemma ser ut om du skulle sätta samman ett band. Alltså, ditt dream team. Materialet som kommer nedan har tidigare publicerats på Metalbloggen, men jag tycker ändå att hela frågeställningen är så pass intressant att den är värd att dryfta igen. Det är lite som det där med ”Öde ön”, det finns liksom inget absolut svar eftersom det varierar.. men lite tankar kan man ha.
Reglerna är alltså enkla.
Du ska peta ihop ett favoritband. Du behöver INTE tänka på hur exempelvis Yngwie Malmsteens ego skulle passa med Glenn Danzigs eller Ritchie Blackmoores, bara du tror att det kommer låta fantastiskt. Du får välja själv om du vill ha med keyboards eller inte, men eftersom IRON MAIDEN liksom har fastställt att tre gitarrister är gränsen så är det också sanning för dig. Vill du ha tre stycken, knock yourself out och ha tre – så länge du kan motivera det. Dessutom… tanken är ju här att de ska spela. Det blir alltså inga döingar på scen (annars hade jag GIVETVIS petat upp Gary Moore, Ronnie James Dio, Cliff Burton och Cozy Powell, men det är en annan fråga…)
Personligen kom jag en gång i tiden fram till att jag behöver ha två uppställningar, eftersom jag gillar såväl klassisk hårdrock som diaboliskt oväsen, och de blev nästan inte förenliga. Därför… detta är mina två sättningar, som de sattes då.
THE REBEL ANGEL ALLSTARS – SÄTTNING 1. Den hårdare.
Härnest – gitarristerna.
Jag anser att jag har rätt att ta två, och jag väljer här två stycken gitarrister som kan bidra med både bländande gitarrspel, bra scenframträdande, låtskrivarkompetens samt varsin strupe av guld för mer dynamik i sången. Mikael Åkerfeldt från OPETH på ena kanten, Robb Flynn från MACHINE HEAD på andra!
Så – dags för ryggraden. Trumspelet och basen utgör ju rytmsektionen, och även om jag gillar exempelvis Thomas Haake från MESHUGGAH så finns det en trummis som levererar maskinlikt smisk, sväng och karaktär på ett sätt som ingen anan. Frost, förstås, från SATYRICON och 1349. Vilken stjärna!
Han får sällskap av riffmakaren, tyngden personifierad. Leif Edling, CANDLEMASS. Ett tag var jag verkligen inne på att ha Geezer Butler här (jasså, du tvekar på om han kan lira extremmetal? Kolla in hans soloprojekt G/Z/R då, det svänger stenhårt!), men i slutänden anser jag att herr Edling bör ta den platsen. Då får jag dessutom ännu en gudabenådad låtskrivare!
Så, det var alltså The Rebel Angel Allstars sättning 1. Den hårdare av de två, och jag kan så här i efterhand inte fatta att jag inte hade med ett namn som Nergal från BEHEMOTH och ett helt knippe andra. Och min tanke var ju att kunna använda Åkerfeldt får att få mer tryck i growlen, att kunna köra duett – men…han känns minst sagt lite malplacerad här. Skulle antagligen valt en helt annan gitarrist om det bara var att spela gura som gällde…
Nåväl, så var det då. Lagt kort ligger, så att säga.
THE REBEL ANGEL ALLSTARS, SÄTTNING 2 – Den softare
Sången är det mest kluriga, tycker jag. Många av mina gamla idoler sjunger helt enkelt inte så bra längre (läs: David Coverdale!), så man får ta nån som sjunger bra nu. Och som kan mycket olika sångstilar. John Bush är en favorit som dessutom gjorde en bra insats i ARMORED SAINT senast, en klart rock variant, eller så gillar jag skarpt Chris Robertson från BLACK STONE CHERRY… men till slut så faller valet på en kille som jag tycker kan sjunga både snyggt och med lite ”skit” i rösten. I give you, on vocals… Russel Allen!
Så, dags för gitarr. Och som vanligt vill jag ha två killar. Det är ju ändå det coolaste, förstås. Dubbla gitarrister rules! En cool kille som kan spela rock med känsla, en kille som kan chugga med tyngd och bidra med extra sång. Och närvaro på scen. Kombinationen av Slash och Zakk Wylde känns faktiskt… ja… helt klockren!
Trummor är lurigare. Till slut så faller nog ändå mitt val på svenske Mikkey Dee. Det känns som om han kan spela vad som helst, och det är en trummis som verkar kunna spela det enkla på ett svängigt sätt, och det svåra på ett enkelt sätt. I ärlighetens namn så finns det många trummisar jag gillar skarpt, och en kille som Brann Dailor från MASTODON imponerar storligen varenda gång jag hör honom!
Hehe. Den här ska jag inte ens försöka ge mig på. Men Leif Edling skulle definitivt vara med i min super grupp…
Candlemass är bäst ;-)…
Problemet med Edling i ett superband, vilket oftast utgår från musikaliskt framträdande, är ju att han, om än av världens bästa låtskrivare och min husgud (bredvid Tom G Warrior och Quorthon) kanske inte gör så mycket väsen av sig som utövare av sitt instrument. Men visst, nån skall ju skriva låtjävlarna också…
Sant. Han är ju ingen equillibrist på bas, syns kanske inte mest heller – men förutom låtskrivarförmågan har han en sak till. På scen.
Stabilitet.
Den gubben är solid när han manglar ut det ena skallrande monsterriffet efter det andra!!
Candlemass skickade hit mig. 🙂 Detta är ju en svår nöt att knäcka men man kan ju alltid försöka med några snabba skott från höften.
Hård variant:
Sång: Lord Worm – så som han låter på Cryptopsys None So Vile.
Gitarr: Philippe Tougas – lite ungt blod gör allt rätt just nu. Fredrik Thordendal – Och en veteran som komplement.
Bas: Erlend Caspersen – Skrämmande kompentent bassist.
Trummor: Fredrik Widigs – Så att det blir lite fart på grejerna.
Det här blev ganska intressant. Blir någon sorts tekniskt brutalmangel av detta.
Mjuk variant:
Sång: Russell Allen – Finns inget annat alternativ.
Gitarr: Michael Romeo – Självklart skall Allen ha sällskap av sin flinka bandkompis. Ron Jarzombek – En till flink snubbe ska vi ha.
Bas: Sean Malone – lugn och trygg bassektion.
Keyboard: Jens Johansson – lite svenskt måste vi ju ha med.
Trummor: Mike Portnoy – väldigt säkert val men karln kan ju verkligen lira.
Jaha, det här blir väl något progressivt med många mastodont-låtar. Helt i min smak. 🙂
Där ser man vad lite CANDLEMASS kan göra. Man vet aldrig var man hamnar! 🙂