Du vet Stone Brewery? Det amerikanska bryggeriet som etablerat sig i Berlin och som släppt ”Bastard-ölen” som kanske mest kända märke? De hörde av sig efter att jag fick en knäpp och satte deras Little Bastard på samma bild som KADAVARs platta ”Berlin” (grym skiva förresten). En sån sak gör ju att man liksom inte kan hålla sig från en uppföljning när tillfälle ges, och jag tänkte vi skulle köra en liten ”dubble feature” på det hela.
Okej? Inga konstigheter egentligen, även om det kanske är lite mörka bilder.
Till vänster har du den som i rubriken döpts till ”Stone Temple Brewing IPA”, och den till vänster är ”Sad Wings Of Stone Ripper IPA”. Ostiga namn baserade på att eder Rebellängel ställt upp en platta bredvid en bärs och lite sådär lagom krystat hittat en koppling – men det spelar ju mindre roll, eller hur? Alla ursäkter som innebär att vi får dricka öl och lyssna på musik är ju bra!
Till vänster har du Stone Brewery IPA, en rätt okej standard-IPA. som funkar bra. Jag gillar beskan, men antagligen ska man fråga Hopmaestro om man vill veta mer om detaljerna på en sån här öl. MEN. Låt oss istället prata om plattan du ser på bilden. STONE TEMPLE PILOTS och deras ”Core”. Det här är ju en av de stora skivorna från förr, en sån där platta som är svinbra och om man undrar varför man inte lyssnar på oftare varenda gång man hör den. Rent guld, faktiskt.
Dead And Bloated… Wicked Garden… Creep… Plush (det var väl hiten va?)… det roliga är att man liksom vill namnge alla låtarna! Jag gillar den lite avskalade tidsstämplade produktionen, med lätt polerad smuts i gitarrljudet och sjuhelvetes sväng i låtarna. Och så Scott Weilands fantastiska röst då. Han är ju inte längre med oss – borta sen 2015 – men om det är en enda skiva som verkligen borde fungera som hans arvegods så är det väl den här. Otroligt bra. Bättre än ölen, även om den ju funkar. En klassiker.
Och på tal om klassiker!
Det här är verkligen en sån. JUDAS PRIEST ”Sad Wings Of Destiny” har förstås en hel del år på nacken nu (den kom -76 så det är alltså över 40 år sen!) men den är lika bra fortfarande. Jag gillar att bandet här är mer avskalade, och fasen låter lite QUEEN stundtals. Det svänger. Till och med en låt som Ripper är lugnare än i senare versioner och här riktigt tung! Klassisk mark alltså, och då kanske man kunde tänka att Stone Brewers version av klassisk San Diego-öl är bra. Men.. jag vet inte om det jag. Jag tycker nog att det är den av bryggeriets öl jag druckit som faktiskt är svagast? Kanske beror det på att alla andra är så bra, men ändå. Vi får hålla det till musiken – då kan inget gå fel!
Rock. Öl. Ös på!