Stone Old Guardian

Öl: Old Guardian
Stil: Barley Wine
Styrka: 11,26%
Bryggeri: Stone Brewing Company, Escondido, California, USA
Var: Systembolagets tillfälliga sortiment

Ja, Rebellängeln tycker att nu är det svart som gäller. Gärna för mig, dock hade jag inte så mycket skrivet om stouts på lager och jag borde ju välja en massa svart öl av hög kaliber, men jag börjar med en riktig stänkare som kanske inte är så svart i färgen, dock så är den så black metal så du börjar tala baklänges. Stone’s Old Guardian, och med det vill jag även höja ett varningens finger. Det här är inget för småbarn och risken finns att om du petar i dig den här så börjar du tala i tungor.

Så, skicka iväg maken/makan/sambon och eventuella ungar på helgsemester, betala alla räkningar, ställ fram mat för 2-3 dagar till husdjuren, stäng av mobilen och byt om till oömma kläder – för nu åker vi.

Den här ölen får mig att känna mig kränkt, och den är så stöddig så jag får nästan lust att börja slåss med den. Jag börjar fantisera att den tittar glosögt på mig och jag blir irriterad. Jag har druckit ett par av den här (inte på samma gång) och upplevelsen upprepar sig varje gång. Den skulle förmodligen må riktigt bra av att stå i en skamvrå nere i källaren och mogna till sig lite, för maken av uppstudsighet har jag inte träffat på tidigare.

Aromen är som att köra in snoken i Rob Halford’s läderbyxor efter ett gig och inhalera djupt. Det luktar mustigt, grovhugget och stort. Du får tunga pustar av grapefrukt, citrusskal och övermogen blandad frukt. Det slår igenom ledtrådar av tobak och läder. Det är lite olustigt och jag tänker på när jag var liten och hade nattskräck.

Smaken är rättfram och inkräktande. Lite rötskadat trä, några delar bränt socker och blöta russin. Samtidigt så är det en sötma som pockar på och vill bryta igenom från toffé och malt men som trycks ner bryskt av humlen som är skarp och hård…och dessutom orättvis. Munkänslan är invasiv, och jag fantiserar om att det är så här det känns att slicka på insidan av Kerry Kings nitarmband. Den är nämligen lite sträv och oslipad, som att slicka på en persika ungefär.

Jag blir både rädd och glad på samma gång av den här barleyn. Stone är makalösa i allt dom gör (nästan) och den här är inget undantag. Den passar nog inte alla, och jag själv har ifrågasatt min smakpalett med den här, och efter att rösterna i mitt huvud förhandlat klart med varandra så är dom överens. Det här är en 10-poängare med reservation. Återigen, den är inget att rekommendera som första test på stilen Barley Wine, börja med snällare varianter om du är novis. Jag kommer med mer tips i det ämnet.

10 grovhuggna stenstatyer i demonstil av 10 möjliga.

Jag lutar mig tillbaka och lyssnar på Portal – ”Curtains”, för det är så den smakar.