Du vet det där med att vi får se hur dte blir med Söndagsbilagorna, efter förra helgens tankar? Det gäller än. Men just den här helgen hade jag ynnesten att få ett par minuter tillgodo, så varför inte mecka upp en gamma Tvekamp? Speciellt en med så bra skivor – det var ett tag sen, men i samband med fredagen när detta skrevs så dundrade jag på med plattorna igen, och helvete så bra de är! – och som gör sig så bra som en form av ”migrerad” omslagsbild. Den blev kanon får jag säga själv. Läsningen den här söndagen: en Tvekamp mellan två av de bästa svenska hårdrocksskivorna som någonsin presterats!
I vänster ringhörna – TALISMAN med sin debutskiva från 1990, en av de 10 bästa svenska skivor som någonsin gjorts (och med låten Break Your Chains representerade i tidigare inlägget ”De 10 Bästa Svenska öldrickarlåtarna genom tiderna”)
I höger ringhörna, YNGWIE MALMSTEENs epos ”Odyssey”, gitarrvirtuosens bästa platta och likaså en av de 10 bästa svenska skivor som någonsin gjorts.
TALISMAN startades dessutom av medlemmarna Marcel Jacobs och Jeff Scott Soto som träffats i… YNGWIE MALMSTEENS RISING FORCE!
Jo, det är dags för ännu en Tvekamp, och denna gång fokuserar vi på två klassiska hårdrocksskivor där låten, sången och de medverkande medlemmarnas förmåga att uttrycka sig via sina instrument är hela grejen.
Har du inte koll på vad en Tvekamp innebär så tar vi det lite kort: här ställs olika skivor mot varandra i en jämförelse för att finna den bästa av de två. I varje kategori delas poäng ut enligt betygsskalan 1-5, och sedan summeras alltihop i slutet.
Okej. Med så långt?
Bra! Då åker vi – ”Talisman” vs ”Odyssey”!
Rond 1 – Omslag
Som vanligt smyger vi lite, och börjar med att kolla in det första intrycket som möter oss. Omslaget.
TALISMAN tar till en ganska annorlunda grej, och tittar man på deras bild så sticker den faktiskt ut även historiskt. Enkel men ändå snygg logga, nästan helt dominerad av svart – men fängslande enkel bild på sidan. Bra!
Yngwie är förstås Yngwie. Han SKA finnas på sina omslag, i en eller annan form, annars är det fel. Här intar han sin glidigaste posé, och ser allmänt 1988 ut. Ja, alltså det år skivan kom. Ändå är den i all enkelhet jäkligt stilren, och ett av de historiskt bättre som han har lyckats få ur sig. Tycker jag, men jag tycker båda omslagen är bra. Ronden går svagt till TALISMAN, men man kan säga att det är rätt nära mellan plattorna ändå.
Talisman – 5
Yngwie – 4
Rond 2 – Låt 1-3
Tungviktsrond!
Låt oss kolla in hur skivorna öppnar. TALISMAN smyger igång i sin inledning innan de släpper lös låten Break Your Chains i full frihet. En av de bästa öppningslåtar man kan ha på ett album, snabb och med en refräng som sitter som klister direkt. Att sången är helt grym gör inte saken sämre, men det ska vi ju kolla mer på senare. Efter denna pärla följer bandet upp med svagare Standing On Fire innan man går in i det framgångsrika singelspåret I’ll Be Waiting. Bra, förstås, men jag tycker ändå att just andralåten är det svaga kortet i leken.
YNGWIE öppnar lite på samma sätt, sakta upptoning och stämningsbyggande innan man släpper lös brutala Rising Force. Makalös bra! Efterföljande Hold On är också bättre än sin motsvarighet hos TALISMAN, och glada Heaven Tonight är klassisk Yngwie.
Lätt en femma.
Förstås. Den där öppningen skojar man inte bort!
Talisman – 4
Yngwie – 5
Rond 3 – Låt 4-7
Lite lurigt är det förstås, eftersom skivorna innehåller olika antalet låtar, men låt oss för enkelhetens skull säga att mittenpartiet består av spår 4 till 7 i båda fallen. YNGWIE väljer här den finstämda balladen Dreaming (Tell Me) som nummer fyra, innan instrumentala Bite The Bullet leder in i snabba och medryckande Riot In The Dungeons, komplett med beige Yngwietext och allt. Avslutande spåret i mittensegmentet är starka Deja Vu, där hela bandet egentligen får briljera.
Ett starkt mittparti, men också ett som kan kännas lite kort på grund av det instrumentala spåret.
TALISMAN möter elden med starka Dangerous innan de också kör en form av halvtempoballad, Just Between Us. Den är inte lika stark som Yngwies ballad, så det är tur att nästföljande System Of Power är så bra då. Avslutar mittsegmentet gör Queen, och när man ställer upp det på det här sättet så framgår det ganska tydligt att Talisman inte riktigt når upp i samma svindlande höjder som sin motståndare.
Talisman – 4
Yngwie – 5
Rond 4 – Avslutningen, spår 8 och framåt
Det är nästan komiskt, men båda dessa plattor har nog sina bästa spår som nummer 8 i ordningen! Yngwie smäller då av Crystal Ball (lyssna på känslan i gitarrspelet innan låten kommer igång, och hur det leder in i soloslingan som driver hela låten… fyyyyy fan vad bra!), medan TALISMAN svarar med Lightning Strikes, klassisk hårdrockslåt som kunde stå som facit för en hel genre. Vilka smällkarameller!
Hur fortsätter det hela då?
Jo, Yngwie ger oss två topplåtar i Now Is The Time (där Joe Lynn Turner sjunger kanske bäst någonsin) och Faster Than The Speed Of Light innan han med instrumentala Krakatau och Memories. Grejen med de två låtarna är dock att han lyckas hålla sig precis på rätt sida om den magiska gränsen där det inte blir ”för mycket” gitarronani – och då blir det förstås riktigt bra istället.
Toppklass på den avslutningen, thank you very much!
TALISMANs avslutning är något kortare, men dock stundtals naggande god. Day By Day är riktigt bra, och Women, Whisky & Song är kul. Det når långt, men kanske inte lika långt – ännu en gång…
Talisman – 4
Yngwie – 5
Rond 5 – Sång
Det kanske tycks lurigt att ha en egen kategori för sången, men faktum är att båda skivorna vilar ganska tungt på vokalisternas insatser, och där tycker jag att det är värt det.
Och det är två glimrande insatser vi får, där de båda vokalisterna Jeff Scott Soto och Joe Lynn Turner får utrymme att sträcka på sig och sätta sin prägel på låtarna.
Det är dessutom tal om två vokalister i absolut världsklass, och egentligen kan man förvånas över att Jeff Scott Soto har sjungit med ett relativt litet band som svenska TALISMAN, men hey… inte klagar jag!
Jag har för mig att Yngwie hade svårt att komma överens Joe Lynn Turner, och att han i en del intervjuer i efterhand pekat på det som en orsak till att de inte arbetade ihop längre. Hur som helst är det synd att de inte fortsatte resan, för jag tycker att det här är skivan där JLT’s röst är som allra bäst – någonsin. Han har fasen inte sjungit bättre någonsin!
Betygen på dessa två herrars insatser kan inte bli annat än max!
Talisman – 5
Yngwie – 5
Rond 6 – Bandet
Okej, det är dags för den rond där de båda skivorna har som mest olika infallsvinklar. Bandets insats. Jag menar, TALISMAN är ett band med duktiga musiker, YNGWIE är.. ja, YNGWIE. Inte för att han omger sig med kassa musiker, men det är ju ändå hans band, på något sätt.
Nå. TALISMAN bygger sin framgång på samarbete och en tajt känsla, medan YNGWIEs gäng mer verkar finnas till för att ge honom en snygg och stabil bakgrund.
Då är det lätt att glömma att bandet faktiskt också är bra.
Och, som tidigare nämnts, den här gången anser jag att sologitarristen lyckas hålla sig på rätt sida av sitt ego, och inte förstöra låtar genom att spela sönder dem.
Båda skivorna är snyggt utförda, tajt spelade.
Talisman – 5
Yngwie – 5
Rond 7 – Produktion
Okej, det här är inte skivor som får håret att blåsa baklänges av ljudtrycket.
Det finns inga gitarrväggar som river i hörselgångarna.
Ljudeffekter är det inte tal om.
Här finns det utrymme för melodierna, musikerna och sången att ta plats, och båda skivorna är ganska klassiska produktioner från sin tid, -88 respektive -90.
TALISMAN har ett lagom ljud på sin platta ändå, som stått sig förvånansvärt bra, och YNGWIE har här lyckats ganska bra med sin ljudbild om man jämför med många andra av hans alster.
Nä, det blir inga toppbetyg, men båda produktionerna fyller absolut sitt syfte, och har haft en bra livstid ändå.
Talisman – 3
Yngwie – 3
Rond 8 – Känslan
Avslutande ronden. Sista chansne.
Den där luddiga ronden, vad är Rebellängelns känsla för plattan?
Där kan man börja med att konstatera att de båda spelas flitigt.
De tillhör ständigt skivorna jag återkommer till.
Givetvis så är det grymma plattor båda två, annars skulle jag aldrig hålla dem som topp tio av de svenska skivorna ever.
Känslan blir förstås max på båda.
Jag spelar dem nästan lika mycket, aning övervikt för Yngwie kanske, men det är så pass liten att de båda måste ta hem toppbetyget!
Talisman – 5
Yngwie – 5
Sammanfattning
Okej, hur blev det nu då?
Talisman – 35
Yngwie – 37
Seger för gitarrguden Yngwie alltså, och det kanske jag hade lite på känn redan innan jag började skriva. Jag håller nog den som snäppet vassare.
Värt att reflektera över är nog ändå att det inte är just Yngwies insatser enbart som gör segern, utan att han här samverkar med sången, bandet och låtarna på ett bra sätt.
Ingen skam ska heller falla på TALISMAN plattan är i stort sett lika bra.
Hoppas du haft en kul läsning – för det här var verkligen en kul Tvekamp att skriva och lyssna in sig på! Grattis Yngwie!
Ser man på…intressant. Bra tvekamp med två bra skivor från the good old days;)
Personligen håller jag nog Yngwie`s efterföljande skiva, ”Eclipse”, som hans bästa i den mer ”melodiösa” delen av hans karriär. Överlägset bästa skivan är annars ”Marching out” från -85. Ren och skär heavy metal, med lustigt nog just Jeff Scott Soto på sång. Hans bästa prestation nånsin…och förmodligen nånsin kommer att göra…
…”Marching Out” är verkligen bra. Helt annorlunda mot ”Odyssey”. Och du – även en viss Marcel Jakobs är ju med på den… (!)
Ja just de`, de har du rätt i, he, he…Det tre bästa tingen från dina två tvekampsalbum, och vips…så har vi Yngwie`s bästa släpp!!! Lustigt:)