Söndagstankar: När är det dags att lägga av?

KENT annonserade i veckan att de ska sluta. Det är säkert viktigt och stort för en del, jag bryr mig inte speciellt mycket – men jag kan ändå tycka att det är intressant det där med att lägga av. När det är dags. Och om det blir av. MÖTLEY CRÜE skrev väl till och med papper på att fansen hade rätt att stämma dem om de kliver upp på scenen igen efter förra årets avskedsturné och det får man väl ge dem på pluskontot (även om det hela sannolikt bara är av akademisk karaktär, skulle det visa sig att de vill köra en vända till så törs jag lova att det inte blir någon utbetalning till besvikna fans…). jag var själv gruvligt besviken över AT THE GATES och deras ”avskedsturné” som drog ut i evigheten, blev till en till vända och till slut landade i en nystart i karriären med nytt material och allt. Den besvikelsen var väl mest för att jag betalade rent löjliga pengar för biljetten på svarta marknaden den där ”avslutskvällen” på Debaser Medis – som sen inte visade sig vara ”avslutskvällen”. (jag är nog inte ensam om att ha den där speciella tischan och som är lite besviken över att den faktiskt inte aviserade slutet på deras spelande) I övrigt är jag glad över att de är igång, och jag anser absolut att de har torrt krut i kanonerna. De borde inte sluta. CANDLEMASS aviserade att ”nu blir det ingen ny musik” ända till nu då, när det kommer en EP med just det. Och OZZY OSBOURNE har ju haft prick hur många ”avskedsturnéer” som helst så det ska vi inte ens snacka om. I de senare fallen så finns det absolut fog för att fortsätta då det fortfarande verkar så pass hungrigt.

Värre då med de här banden som legat i träda i typ 20 år och som nu ska återuppstå för att spela på festivaler och annat, och dessutom ge ut musik. Inte sällan har de exemplariska och skitbra plattor från fordom i bagaget, men hur bra blir det egentligen nu? Exempel på band vars ”återuppståndelse” man kan ifrågasätta och har bra plattor i bagaget som vi synat här är väl en akt som PHANTOM, men det finns hur många som helst när man kollar runt på affischerna för de olika hårdrocksfestivalerna. Det finns förstås undantag också, SORCERER som återkommer med en rackarns bra platta kan väl stå som exempel för det – så… vem är väl jag att avgöra när ett band ska lägga av? Om de har kul kan de väl kanske lira så länge de vill? (Hej SAXON!).

Allra bäst tycker jag ändå om de där banden som helt enkelt lägger ner istället för att fortsätta harva eller producera nåt medelmåttigt. IN SOLITUDE som efter ”Sister” sa att nu brinner inte alla för det här på det sätt som krävs längre, vi lägger fan hellre ner än att solka ett eventuellt arv är ett exempel, men det vi ska skärskåda mest är från Finland. GHOST BRIGADE. Bandet pausade efter 4 plattor, med följande besked:

Dear all, this is an announcement. After ten years as a band, we are putting Ghost Brigade on hiatus for indefinite period of time.

When we formed this band in 2005, we decided already then that we would do this just as long as we enjoy it. If it ever changes from being something you’re privileged to do to something you have to do, it’s time to take a break. We have reached that point. Motivation issues combined with our hectic lives have simply made it impossible to keep going and give the band the dedication it needs.

Vän av ordning kan notera att man nu inte säger att ”nu skiter vi i det här för alltid”, utan att man valt att trycka paus. Inte osannolikt att man kommer att återfinna glädjen och inspiratinoen och leverera nytt material, men det jag förtjusas över är just ärligheten. Det är väl bara BOLT THROWER som är bättre på det, om jag ska vara ärlig, men de räknas liksom inte. De är ett unikum i hela musikbranschen känns det som.

Så GHOST BRIGADE. Debuten ”Guided By Fire” (2007) var väl okej om än rätt ojämn, tredjeplattan ”Until Fear No Longer Guides Us” (2011) rätt trist och fjärde och (hitills) sista skivan ”IV – One With The Storm” (2014) ett klart snäpp uppåt och en värdig avslutare om det skulle sluta så. Men den skiva som är deras absoluta mästerverk och som ska få stå i centrum idag är den andra. ”Isolation Songs” från 2009.

Det här är en av mina allra bästa upptäckter – alltså en sån där skiva som jag inte fått rekommenderad av någon i bekantskapskretsen, utan ”hittat” fram till på egen hand och sen i min tur kunnat sprida vidare. Och där typ alla som hört den gillat den. Jag har hintat om den innan, i ett inlägg förra sommaren då jag återigen hittade plattan i skivhyllan och förundrades över hur stark den är, men det är dags att vi lyfter upp det igen. Här är bandet nämligen i sitt esse, och i låtar som inledande Suffocation, och My Heart Is A Tomb smyger man med vackra slingor innan man släpper lös mörkret så fullständigt. Sen levererar man mer eller mindre samma sak plattan igenom. Svart, stenhård och rätt smutsig men lik förbannat känslig och melodiös sludge. Eller doom. Eller rock. Jag kan fan inte förklara vad det är egentligen – det gör du bäst i att lyssna själv. Och mest frustrerande av allt är att jag missade dem när de spelade trots att jag hade biljett!! Jag och kompisen Per skulle gå. De var förband till några – vilka minns jag faktiskt inte ens – och vi satt och ölade på Kelly’s, bara ett stenkast från Debaser Medis där giget skulle vara. Per ville att vi skulle röra oss för att hinna i tid, men jag tyckte väl att det inte alls behövdes än. ”vi hinner lätt”, typ.

Skitsmart.

Där och då kanske jag missade chansen att se GHOST BRIGADE, speciellt om de nu faktiskt lägger ner för gott. Det är förstås mitt fel, men vet ni vad? Det är okej. Respekten för ett band som har den här nivån i sig och sen inte känner rätta glöden och istället ger blanka fan i det överväger med lätthet min personliga miss.

När det egentligen är dags att lägga av?

Precis då. När man inte tycker det är kul längre. Att man sedan kan diskutera om en del band borde sluta pracka på omvärlden sina alster på ålderns höst är en annan femma…