Söndagstankar: Ändrade åsikter. Bra eller anus?

Idag är det Alla Hjärtans Dag, men vi ska strunta i det (du får läsa förra årets inlägg i ämnet, där du kunde fira just Alla Hjärtans med en kåt jävul (!)…) för att istället prioritera något helt annat. Det är torsdagens Tips om RAM och deras ”Forced Entry” som fått mig att fundera en del. Eller, även förra söndagens tankar om det där med skivomslag som luras spelar in, då jag skulle vilja dryfta lite om hur man kan ändra uppfattning om en skiva. Alltså, en skiva som man kan tycka är kanon i början medan ett par spelningar senare tycka är rätt trist, eller tvärtom; en dålig första upplevelse som svänger till något riktigt bra.

Kort sagt: bra eller anus… med ombytta roller.

Tänker man till finns det säkert flera skivor som passar in i mallen (Spontant kan jag ju nämna en så pass ny erfarenhet som senaste W.A.S.P-plattan som imponerade storligen på mig vid första kontakten, men efter bara ett par varv totalt fastnade i tristessen. Det blev visserligen aldrig ”anus”, men ändå så pass intetsägande att det till slut inte räckte till en plats på Topp 50 ens.)… men för mig är dte en som verkligen står ut. En som jag blivit retad för av mina kompisar, och som fortfarande dyker upp som en mobbare på en återföreningsfest: BLACK SABBATH ”Dehumanizer”.

Det är fortfarande klart i minnet för mig. Jag bodde i Bureå, en förort till Skellefteå, och just den här kvällen skulle vi spela kort hemma hos en kompis med smeknamnet Hålan. Minns inte vad vi skulle spela, men det var vinter med snö och mörker ute (ja, det kan alltså ha varit när som helst mellan oktober och mars med tanke på klimatet där…) den där kvällen. Jag slängde cykeln utanför, lämnade skor och ytterkläder nere, mumlade något ohörbart till Hålans föräldrar som kollade TV i vardagsrummet innan jag smet upp för trappen till övervåningen där resten av gänget väntade. Det var då vi möttes första gången, jag och ”Dehumanizer”. Den var sprillans ny, och Robert hade med sig skivan till den här kvällen så att vi kunde lyssna.

Vad. Fan. Är. Det. Här.

Det var min spontana fråga då den här industriella, stenhårda och blytunga skapelse brakade lös med Computer God och After All (The Dead). Var fan hade ”mitt” BLACK SABBATH med Dio på sång tagit vägen? Var fanns känslan och andan från ”Heaven And Hell”, ”Holy Diver”, ”Mob Rules”? Det här var ju bara… dissonant, nästan. Tyckte jag då. Eftersom jag är född med en stor trut så kunde jag ju inte heller hålla tyst, och genast blev det en intensiv debatt, precis en sån där som kan bli mellan goda vänner i ungdomsåren när det gäller ett ämne som är så viktigt som hårdrock och dess kvalitet. Inte var omslaget bra heller, det var ju helt stört och visserligen passande till musiken, men inte bra.

Ja. Vad ska man säga?

Det är tur att det där svängde runt. ”Dehumanizer” är kanske inte den starkaste given ens när det gäller BLACK SABBATH med Ronnie James Dio på sång, men den är ruggigt bra. Det är produktionen och texterna som kanske skiljer ut den mot de andra alstren ”Heaven And Hell” och ”Mob Rules”, men låtmaterialet och insatsen är ju i vanlig ordning helt enkelt krossande bra.

Den har i mitt tycke verkligen gått från ”anus” till ”bra” på ett sånt där sätt att jag bara skakar på huvudet och ler åt min egen dumhet när kompisarna som var med då skrattar åt mig. Det finns säkert bra många fler plattor som man kan dra fram, men den här är mitt starkaste minne och exemplar. Det passar dessutom extra bra eftersom hårdrocken liksom föddes den här helgen – i går, den 13/2, var det jubileum för debutskivan med samma band. Man släppte ”Black Sabbath” den 13:e februari 1970, och skapade därmed en helt ny musikalisk stil. Jag gissar att det också är en skiva som en hel del i min föräldrageneration har ändrat åsikt om, då jag kan tänka mig att den skrämde skiten ur och chockade många när den kom.

Tack, BLACK SABBATH!