Söndagsfrågan: Ser du Spöken?

Det är bara några veckor sen som svenska GHOST fick spela här hemma i Sverige med sin turné för sprillans nya och alldeles glimrande skiva ”Meliora”. Jag var där, tillsammans med så många som bara rymdes i Annexet. Just bredvid spelade WHITESNAKE på Hovet, och känslan var väl att de kunde ha bytt lokal med tanke på intresset, men det är förstås ren spekulation. Jag var ju bara på det ena giget och har såklart lite svårt att säga något om det andra. Som det slumpade sig var detta dessutom mitt första gig med GHOST, märklig nog. Jag var till och med säker på att jag hade sett dem innan, men när jag rannsakade mig så blev det bara en massa bomskott (ja.. just fan, det året var jag inte där, och året efter var de inte där, och när de spelade där så var jag på något annat, och…). Detta var antagligen ett bra tillfälle att se dem, i alla fall om man får tro mitt sällskap som rent bevisligen bevistat tidigare spelningar med bandet. Dels har man som sagt ”Meliora” i bagaget, och dels verkar man ha tagit ett rejält kliv framåt i förmåga att leverera en show. Gastarna öste rejält, det hände en hel del saker och mellansnacket var roande (om än med lite tafflig eftersmak i sitt engelska framförande såhär på svensk mark). Alltså: bandet i bra form och en guldgruva till låtmaterial att ösa ur.

Ska vi ta det enkla först, och reflektionen sen?

Alltså – själva spelningen.

Den var mycket bra. Jag säger 4 av 5 enligt samma betygsskala som används för skivrecensioner, och jag är glad att jag vara där (inte bara för att jag då tydligen inte sett dem innan). Bäst var nog He Is tätt följd av Absolution, samt avslutande Monstrance Clock (som ju då, enligt herr Påve, handlar om att knulla och komma samtidigt). Rätt udda med den akustiska versionen av Jigolo Har Megiddo, och tråkigast var som väntat stela Mummy Dust, Per Aspera Ad Inferi och Guleh/Zombie Queen – även om det ska sägas att bandet är väsentligt tyngre och hårdare live, och därmed lyfter en låt som Mummy Dust jämfört med albumversionen. Showen är snyggt ljussatt och man bjuder helt enkelt på en fin kväll, väl orkestrerad och genomtänkt samtidigt som den känns intim och spontan.

Setlistan bjöd på majoriteten nya spår, förstås ett ämne som diskuterades i kretsen jag gick med då många gärna sett fler spår från första plattan (du vet det där med smaken är som baken och allt det där). Såhär såg den i alla fall ut:

1. Spirit
2. From The Pinnacle To The Pit
3. Ritual
4. Con Clavi Con Dio
5. Per Aspera ad Inferi
6. Majesty
7. Body And Blood
8. Devil Church
9. Cirice
10. Year Zero
11. Spöksonat
12. He Is
13. Absolution
14. Mummy Dust
15. Jigolo Har Megiddo
16. Guleh/Zombie Queen
17. If You Have Ghosts
18. Monstrance Clock

Med så många spår på listan inser ni att det var ett rätt bra tempo konserten igenom, och eftersom bandet inte sitter på så många vansinneslånga låtar så är känslan att tiden går fort. Nedan har du lite bilder som jag stulit från mitt sällskaps flöden i sociala medier, i brist på egna bilder (kan bli bråk om upphovsrätt här, men i så fall får jag betala dem med öl… du vet vem du är och var du ska rikta dina krav i sådana fall, hehe…)

När nu spelningen är avhandlad så är det dags för en reflektion om GHOST – eller, kanske framförallt, dess publik.

Jag har nog aldrig – eller så var det så länge sen att jag jag glömt det – varit på en spelning där det är så uppenbart att publiken verkligen älskar och dyrkar bandet. Så till den grad att jag kom på mig själv att ägna en hel del tid till häpna över hängivenheten som öppet visades runt mig. Sminkning med påven? Check. Tårar av glädje när en del låtar spelas? Jajamen. Total eufori och kramkalas medan man sjunger med i varenda textrad? You bet. Jag vet också att bandet tagit hem läsaromröstningar i exempelvis Sweden Rock Magazine som pekar på att folk anser deras skivor vara bland det bästa som släppts någonsin, genom alla tider – och att få se det ”på riktigt” fick mig nästan att börja skratta.

Jag har nog inte fattat hur högt många håller GHOST.

Helt klart var spelningen mycket bra, och senaste skivan ”Meliora” tillhör toppskiktet av skivor som släppts i år, men på det hela taget är bandet en parentes i historien för min del. En mer utstuderad och lite urvattnad KING DIAMOND, typ, men det är ju min högst personliga åsikt. Och att uppleva den krocken är nog en av de starkaste känslorna jag tar med mig från spelningen. Där min inställning var lite ”klackspark” så var dte för många dödligt allvar, och garanterat årets (livets?) höjdpunkt så här långt.

Jag ser uppenbarligen inte Spöken på samma sätt som många andra.

Gör du?