Okej, det var ett tag sedan vi hade en tvekamp som söndagsläsning, och eftersom jag:
- lyssnat en hel del på gamla HELLOWEEN den senaste tiden
- ska på 40-kalas hos en god vän som spelat Eagle Fly Free iaf två gånger på Hårdrockskväll nästa helg, och
- bandet precis släpper nytt
..så är det HELLOWEEN som ska få stå i rampljuset. Deras ”Keeper Of The Seven Keys” ska kämpa. Del ett mot del två. Ursprungligen publicerades detta på Metalbloggen på hösten 2010, så det är gammal skåpmat för en del av er. Håll till godo ändå i så fall, du har säkert glömt det mesta i alla fall!
—————————————————————————————————————————————-
Rond 1 – Omslag
Liten mjukstart kan tänkas, men detta är trots allt det första som möter oss som betraktare. ”Pt 1” stoltserar med en kåpklädd skummis som i mörkret leker med magi, medan ”Pt 2” har en ljusare framtoning och en människohand som tar en gyllene nyckel från en monsterhand. Båda två får nog räknas som klassiska omslag, med en skön touch av fantasy som faktiskt passar musiken mycket bra, tycker jag. Dock, ska man vara krass så är helt enkelt det första omslaget snyggare. Det är bara snyggt, medan tvåan har en touch av att kunna vara corny. Det balanserar liksom på gränsen.
”Pt 1” – 5
”Pt 2” – 4
Rond 2 – Inledning
Så, hur börjar det hela sen då, nu när vi väl kollar in musiken?
Denna rond kollar in de tre första spåren, samt det inledande instrumentala spåret.
”Pt 1” inleder ganska mörkt, precis i stil med omslaget. ”initiation” känns faktiskt rätt elakt som intro, och sedan får vi en öppning som brakar av ”I’m Alive”, ”A Little Time” och ”twillight Of The Gods”. Jodå, det heter duga det, möjligtvis är det sistnämnda av dessa spår lite svagt men annars är det ju världsklass på den starten!
”Pt 2” svarar med ett klissiskt men i mitt tycke lite vekare intro i form av ”Invitation”. Den glättigheten försvinner dock spårlöst när man smäller av hela skivans bästa spår som öppningslåt; ”Eagle Fly Free” är inget annat än magi! ”you Always Walk Alone” är en sån där låt som är bättre än vad du minns, medan ”Rise And Fall” är rätt okej men tappar en hel del på buskis-lyriken.
Det är bra, förstås, på båda håll, och med de år som skivorna har på nacken så är det ändå rätt fantastiskt att det känns så vitalt när man spelar dem.
”Pt 1” – 5
”Pt 2” – 5
Rond 3 – Fortsättningen
Jaha, tänker du… vad är det för skumt namn på en rond?
jo, det är helt enkelt resten av skivan förutom mastodontlåten (som får en egen rond, läs vidare bara). Alltså, i ”Pt 1” så är det låtarna ”A tale that Wasn’t Right”, ”Future World” och ”Follow the Sign”, medan ”Pt 2” svarar med ”Dr Stein”, ”We Got The Right”, ”March Of Time”, ”I Want Out” och ”Save Us”. Den första skivan dras här med en del ekon från tidigare Helloween, ”Future World” andas till exempel så mycket känsla från tidigare släppta ”Walls Of Jericho” att det är nästan larvigt. Trots det så är det sista spåret ”Follow the Sign” som fäller ner betyget mest, medan den nyare skivan andas ett jämnare material.
Av många fans räknas väl ”Dr Stein” som en av de vassaste låtarna bandet har gjort, men jag gillar inte den alls av någon anledning. Bättre är då både ”March Of Time” och ”I Want out”, samt coola avslutningen ”Save Us”. Bra som fan, helt enkelt!
”Pt 1” – 3
”Pt 2” – 4
Rond 4 – Den episka låten
Jodå, de finns där. varsin episk, majestätisk best som klockar in långt över 10 minuter och sätter mer eller mindre dessa två skivor på kartan. Den första plattan stoltserar med ”Halloween”, medan den ett år nyare uppföljaren svarar med svitens titelspår ”Keeper Of The Seven Keys”.
Och hur bedömmer man då kvalitet på detta?
Genom egen smak, i det här fallet.
Jag gillar båda låtarna, faktiskt, och måste tillstå att det är imponerande att bandet lyckas komponera två stycken så pass vassa låtar på den längden – utan att de blir ointressanta.
Dock, det är svårt att slå just ”Keeper Of the Seven Keys”, det går liksom inte att komma ifrån…
”Pt 1” – 4
”Pt 2” – 5
Rond 5 – Extramaterial
Eftersom detta är Extended Editions så får man vackert med extramaterial. ”Pt 1” laddar på med grymma ”Victim Of Fate”, ”Starlight” och två alternativa mixar av ”A Little Time” samt ”Halloween”.
”Pt 2” svarar på den utmaningen med ”Savage”, ”Livin Ain’t No Crime”, ”Don’t Run For Cover” samt remixar av ”Dr Stein” och ”Keeper Of The Seven Keys”.
Bra på båda håll förstås. Riktigt bra, till och med, och jag väljer här den enkla vägen och delar ut bra med poäng för båda plattorna. På så sätt blir inte heller extrameterialet avgörande för vilken skiva som segrar…
”Pt 1” – 5
”Pt 2” – 5
Rond 6 – Produktion
Så, om man nu lämnar själva låtkvalitén därhän och tittar på lite andra saker så är det förstås intressant att titta på själva produktionen. Helt klart har det hänt saker sen skivorna spelades in, men ljudbilden på den lite äldre ”pt1” är helt enkelt allt annat än bra. Burkigt, rätt trist gitarr- och trumljud. Att låtarna är så bra som de är trots ljudbilden säger nog egentligen mer om låtmaterialet!
Blir det sen bättre till den ett år äldre ”Pt 2” då?
Nja.. lite. Lite klarare ljud, men man kan liksom konstatera att ingen av skivorna kommer att gå till historien för just produktionen.
”Pt 1” – 2
”Pt 2” – 3
Rond 7 – Spelglädje
Trots eventuella klagomål på produktionen så kan man inte säga annat än att detta är två glädjebomber. Lyssnar man på ”Pt 1” så kan man ju för tusan i stort sett höra hur hela gänget spelar med ett glädjeflin på läpparna, och att det finns en upptäckarlust som är enorm.
Den ett år äldre ”Pt 2” är likaledes glad, men tyvärr tycker jag att det går överstyr ibland, och blir mer eller mindre buskis. Texterna är inte alls bra ibland, trots lite spetsfundigheter, och bandet har kul – men inte lika spontant ”dethärärdetbästaivärlden”-kul.
”Pt 1” – 5
”Pt 2” – 4
Rond 8 – Känslan
Dags för sista ronden.
Den där svåra.
Då Rebellängeln ska försöka dela ut lite poäng för den generella känslan för skivan, och motivera det. på sin plats kan då vara att berätta att den första av dessa skivor jag hörde faktiskt var den senare. Det var i kompisen Mattias rum, och jag var helt bortblåst av inledningen. kanske är det därför jag fortfarande blir mer eller mindre mållös av just ”Eagle Fly Free”, men det ögonblicket är en av anledningarna till jag är hårdrockare idag.
De väger ju rätt tungt.
I efterhand har jag upptäckt den första skivan (jaja, i efterhand… typ direkt efter!), och när jag idag ska lyssna på Helloween så är det nog oftast dne första plattan jag plockar fram. Jag gillar den mer, den har lite mer känsla i sig.
Men kan det slå minnet av den där första, brutala lyssningen?
Nä, det kan nog inte det!
”Pt 1” – 4
”Pt 2” – 5
Sammanfattning
Såååå… dags att räkna. Fram med miniräknaren och papper och penna och revisorerna… och resultatet är…
”Keeper Of The Seven Keys Pt 1” – 33
”Keeper Of The Seven Keys Pt 2” – 35
Resultatet är helt enkelt obestridligt, HELLOWEEN blev bara bättre under det år som gick när de skapade legendariska dubbeln ”Keeper Of The Seven Keys”!
Märkligt ibland, hur det kan bli, speciellt som jag personligen nu lyssnar mer på ”förloraren” av dessa två. Nå, så är det. Det är ju det som är charmen för egen del med Tvekamperna, att ibland blir man själv lite överraskad.
Du hittar alla andra Tvekamper här – och får förstås mer än gärna säga din mening.
Vilken av de båda ”keeper”-skivorna tycker du är bäst?
Skall man vara petig, och det ska man, så är ju ”Save us” också ett bonusspår.
….korrekt man ska vara petig. Och det är ett extraspår! 🙂