Söndagsbilagan: Konceptalbum is the shit!

Den här enkla söndagsläsningen kommer att handla om konceptalbum. Du vet, skivor som berättar en historia över 10+ låtar, där texten talar om vad som händer, och som när de är bra helt enkelt är bäst. Typ. Inte album som har ett visst lyriktema, eller som försöker tonsätta klassiska böcker eller andra epos (även om det ju i ärlighetens namn inte kan vara speciellt stor skillnad), utan de där artisten/artisterna gått fullständigt bananas och skapat en helt egen historia som vecklar ut sig över ljud och text. Kungen av det är förstås KING DIAMOND, och han agerar omslagspojke på den här krönikan på grund av det, samt att jag fick idén om att skriva just detta när jag läste Revolver Magazines artikel om ”Ten Great Metal Concept Albums”.

Man hade EMPEROR ”Prometheus: The Discipline Of Fire And Demise” som nummer 1, ”Abigail” med just KING DIAMOND som nummer 2 och QUEENSRYCHE ”Operation: Mindcrime” som nummer 3 (övriga skivor innefattar bland annat IRON MAIDEN ”Seventh Son Of A Seventh Son”, MASTODON ”Leviathan” och BLIND GUARDIAN ”Nightfall In Middle Earth” – men du får klicka på länken ovan och läsa själv för hela listan), och det är ju nästan rätt.

Så, vad fan, varför inte?

Topp 3 inom konceptalbum according to Rebellängeln:

QUEENSRYCHE ”Operation: Mindcrime” är inte oväntat bäst. Den går liksom inte att bråka med, och det kommer inte som någon överraskning för någon av er som läst något jag skrivit tidigare. Typ. För den som verkligen vill komma in i historien och förstå berättelsen med Sister Mary, droger och mord så rekommenderar jag dessutom live-utgåvan (DVD + skiva) ”Mindcrime At The Moore”, där bandet gjort ett fantastiskt jobb med att filmatisera sin historia. Eller, teatralisera, eftersom vi snackar om skådespelare som agerar på scen samtidigt som bandet spelar, och man får det filmiska på skärmar bakom. Väldigt ambitiöst, och att bandet (det här var alltså innan man började bråka med sångaren Geoff Tate, och det betyder att alla de rätta ingredienserna finns på plats) valde att göra även samma sak med ”Operation: Mindcrime 2” får vi väl förlåta. Det är första plattan som räknas. För vilka låtar… The Needle Lies, The Eyes OF A Stranger, I Don’t Believe In Love, Spreading The Disease, Suite Sister Mary, Breaking The Silence… herrejävlar, betygsfemmor rakt igenom. Kort sagt – det blir inte bättre än så här!

Näst bäst tycker jag nog att den här är:

Jag har hattat fram och tillbaka en massa mellan skivan som är placerad som nummer 2 och den som är nummer 3. Under årens lopp har dock den galne dansken KING DIAMOND växt sig starkare, och det beror inte bara på att kar’ln verkar närmast oförmögen att skriva skivor som inte är konceptalbum, eller på att han verkligen går in för det och ritar kartor över områden, återanvänder karaktärer och liknande… nej, det har att göra med två saker: 1) jag har lärt mig att uppskatta den lite speciella (ehrm.. ) sångstilen, vilket antagligen är en förutsättning, och 2) jag tycker att KING’s mörkare skräckbaserade historia är helt enkelt bättre. Den engagerar mer med tiden (läs mer här om du vill få dig hela bilden)

Låtmässigt skojar man förstås inte bort spår som Arrival, A Mansion In Darkness, Black Horsemen (ojojoj, vilken avslutningslåt det är!), The 7th Day of July 1777 eller The Family Ghost. Det svänger, det skräms, det rockar hårt. Det tar ”Abigail” hela vägen till nummer 2!

 

”The Crimson Idol” är en sån där skiva som jag lyssnar för sällan på, ska jag erkänna – men som får mig att fullständigt tappa andan varje gång jag gör det. Den är, på ren svenska, skitbra. Jag kan nog faktiskt argumentera för att det är W.A.S.P’s bästa skiva överhuvudtaget, trots att exempelvis debuten inte är lätt att knuffa av tronen – men ”The Crimson Idol” har ett djup som är svårslaget. Historien om Jonathans jobbiga liv i musikbranchen är fantastiskt musiksatt, och Blackie Lawless lyckas kasta oss mellan ballader som är så vackra att håret reser sig på armarna och rockande stänkare som får oss att vilja spela luftgitarr ståendes på vardagsrumsbordet. Och mitt i allt, en svärta som kommer från att det här, det som händer i texten, det skulle kunna vara på riktigt. (Igen, läs här om du vill ha hela histroien och alla karaktärer)

Jag har som sagt haft skivan som nummer 2 under många år, och kanske är det hugget som stucket vilken man placerar högst. Med låtar som The Invinsible Boy, Chainsaw Charlie (Murders In The Rue Morgue), I Am One, Doktor Rockter, The Idol och Hold On To My Heart behöver inte skivan be om ursäkt för någon eller något.

Så.

Det var Topp 3. Givetvis kan du ha andra åsikter, och det ska du ha.

Dessutom ska jag säga att nästan alla skivor från MASTODON ligger bra till (i alla fall sviten ”Leviathan” – ”Blood Mountain” – ”Crack The Skye” som har mer eller mindre galna historier), men egentligen… du vill väl ha lite fler tips och idéer, eller hur?

Tänkte väl det. Det finns förstås hur många som helst, men här är några som du kanske inte riktigt tänkt på!

Från vänster till höger har du DIABOLICAL ”Neogenesis”, THE SWORD ”Warp Riders” och WITHERSCAPE ”The Inheritance”. Den första och den sista har dessutom klappat till med en tillhörande bok för att veckla ut historien på riktigt (jäkla, vi snackar läckra förpackningar här!), så de måste du ha. Det är dödsmetall i båda fallen, i DIABOLICAL-fallet lite mer svårtillgänglig och i WITHERSCAPE-fallet rätt trallvänlig sådan (du missade väl förresten inte att just WITHERSCAPE hälsade till er i samband med Heavy MetAles 48-timmarsgalenskap?). THE SWORD är däremot farligt svängig rock’n’roll med en lite uppdiktad historia om rymd och äventyr. THE SWORDS senaste platta var ju kass, men den här… den hade jag som topp 2 på årsbästalistan när det begav sig! Listan skulle kunna göras längre (kolla till exempel in rock-operan ”Nostradamus” av Nikola Kotsev), men vi får dra gränsen någonstans.

Dessutom finns det förstås skivor som jag inte riktigt vet var jag ska placera. Som de här…

AYREON ”Into The Electric Castle” kom på tips från Christofer borta på Flyg, Audio och Vision. Det är en dubbelplatta med inte så lite progressiva toner – och som sådan kräver den inte bara ett varv för att komma tillrätta. Och det har jag nog inte riktigt gett den än. Jag har kanske en tre-fyra varv med skivan, men inget av dem är egentligen av den digniteten att att jag kommit in i historien. Det har varit i bilen, eller vid datorn samtidigt som jag jobbat, och det ska ju sägas: konceptskivor belönar sina lyssnare mest när lyssnaren ger full uppmärksamhet. Man ska helst vara ostörd, med texterna och tillhörande booklet tillgänglig.

Jag har en känsla av att AYREON kommer lyfta när jag ger den rätt uppmärksamhet.

JUPITER SOCIETY och ”Terraform” är en underbar rymdproggig sak som jag tycker är riktigt bra som skiva, men jag har inte riktigt gett mig tiden att tiden att titta på det här som konceptskiva. Det finns en uppföljarskiva också, och totalt sett är det mastodontmycket musik att sätta i sig. Långa låtar, men bra. Det är väl som koncept jag inte bestämt mig riktigt än.

Avslutningsvis lite frågor till er, kära läsare.

Hur viktig är historien för konceptalbumets framgång? Alltså, att det är en bra story – och, som uppföljning… vilken är den allra bästa ut ett rent historieperspektiv? Tycker du?

Och sist men inte minst: vilket konceptalbum tycker du att jag inte får missa?