Söndagsbilaga: Sammanfattning av 2015

Den här söndagen blir det en aning annorlunda Söndagsbilaga. Du vet att du brukar få en matigare läsning på söndagarna, och det ändras inte den här gången – men vi påverkas av att det är snart slut på det här året. 2015 sjunger verkligen på sista versen, och det betyder att den där ”regeln” med söndagsbilagor får vila sig lite över helgerna, och att det är dags att sammanfatta. Det är INTE årsbästalistan vi pratar om, alltså en ren lista med de 50 bästa skivorna för året, utan allt det andra. Filmer, spel, liveskivor, besvikelser och annat godis. Vill du värma upp med att läsa förra årets lista (där hittar du till exempel 2014 års bästa låt, blogg, öl, film, liveskiva, spelning….!) så finns den här. Är du otåligare behöver du inte det. Då är det bara att kasta sig över sammanfattningen nedan!

ÅRETS FILM: AMERICAN SNIPER

Det här året har ändå bjudit på en del film. Jag har sett Mad Max bland annat, men den bästa – och den jag faktiskt kommer ihåg – är den här. American Sniper. Baserad på en verklig historia om jag minns rätt, och med den där sköna kombon av action, känslor och storslagenhet. Rätt amerikansk, förstås, något annat kan man ju inte säga, men det är okej ibland. Tycker jag. Som bubblare kanske man ska säga en favoritbarnfilm (ska erkänna direkt, det är ju nästan det som går mest hemma), och då får det nog bli Home. Den var bättre än Minioner. Dessutom en reflektion: jag har fasen inte sett eller följt en enda TV-serie i år. Det är rätt fascinerande, brukar ju göra det och därmed också ha en sådan kategori när det ska summeras, men icket så i år. Vad har jag missat, är alltså frågan?

ÅRETS WHISKY: HIGHLAND PARK 25 YO

Jag vete fasen hur det gick till, men förra året fanns det ingen sån här kategori. Missade det, av någon anledning. Och det är lite konstigt eftersom jag faktiskt fyllde 40 år och fick lite fina saker som avsmakades. I år har jag knappt druckit whisky alls, det har liksom inte funnits ett sug – men de gånger de sker så har jag varit på den här flaskan. En riktig höjdare, som är mjuk och komplex samtidigt som den har karaktär och ett underliggande drag av.. något mer. Klart det, Highland Park gör bra grejer överlag och deras 25-åring är förstås en fullträff!

ÅRETS LIVEUTGÅVA: SATYRICON ”Live At The Opera”

2015 har varit ett år där det verkligen sprutat ut bra liveplattor och DVD:er. PARADISE LOST, ZODIAC, MAGNUM, WHITECHAPEL, DEEP PURPLE (ggr2), DEATH ANGEL, MASTERPLAN för att nämna några – men ingen rår på ettan i den här klassen. Detta är förstås årets bästa skiva alla kategorier, även om den som livealbum inte kommer att hamna på Rebellängelns Topp 50 för 2015 – SATYRICON ”Live At The Opera” har egentligen allt. Låtarna – i annorlunda tappning än den ursprungliga inspelningen – artisterna, publiken, ljudet och bilden, förpackningen. Nämnde jag låtarna? Missa inte den här, vad du än gör!

ÅRETS GODIS: TURKISK PEPPAR. ÅRETS SNACKS: OLW POTATISCHIPS. ÅRETS NON-ALCOHOLIC: LOKA CRUSH PÄRON

Samlingskategori, kanske man kan säga. Saker man kan äta och dricka, och som kanske inte nödvändigtvis behöver finnas med på bild. Turkisk peppar som godis har återkommit lite från det förflutna för min del, får skylla på en av mina arbetskamrater som haft som tradition att avsluta fredagarna med lite sånt. Väckt suget för mig. Det andra är väl inte mycket att bråka om, förutom detta: det är inte bra att äta för mycket chips. Jag får sluta med det…

ÅRETS BESVIKELSE: THE SWORD ”HIGH COUNTRY”

För att något ska kunna bli en besvikelse så behövs det förstås förväntningar. Det betyder att en skiva som OPERATION MINDCRIME och deras ”The Key” inte kan komma ifråga trots att den är riktigt dålig – det är ju bara som förväntat. Det innebär också att ”vinnaren” i år är rätt lätt att utnämna, då THE SWORD är ett band som jag gillar skarpt. Jag har alla deras plattor och tycker att de svänger stenhårt, med höjdarlåtar som Freya eller How Heavy This Axe flitigt roterande i spellistor. ”Warp Riders” är en av de där skivorna som jag sliter fram när det vankas konceptalbum, så besvikelsen över hur fruktansvärt tråkig, meningslös och icke-svängig senaste alstret ”High Country” är kan inte beskrivas som annat än monumental. Betyg i recensionen: 1. Och inte har det höjt sig sen dess…

ÅRETS SPELNING: KADAVAR på Debaser Medis

Det har ändå blivit lite gig i år. Några som sticker ut, som PARADISE LOST, SATYRICON, IN FLAMES och GHOST, men det känns ändå rätt lätt att peka ut det roligaste, svängigaste och bästa giget i år. Det går, inte helt oväntat, till tyska KADAVAR, vars spelning på Debaser Medis i början av december var en sån där ruggigt upplyftande upplevelse. Snacka om att leverera! Det vevades runt skägg, det svängdes hår, det bangade skalle och det östes ur låtskatter. Och bara det att man placerar trummisen Christop “Tiger” Bartelt i mitten längst fram antyder att det här bandet vet vem som drar blickarna till sig – det kan vara världens tuffaste trummis live. Det ser ut som om kakmonstret spelar trummor, och när man dessutom valde att placera fläktar bakom honom så att håret verkligen spretade och for åt alla håll så blev effekten nästan hypnotisk. Skadar ju förstås inte heller att nya plattan ”Berlin” är svinbra…

ÅRETS BLOGG: HATPASTORNS LIKPREDIKAN

Allvarligt talat – det är inte speciellt mycket att bråka om ett sånt här år. Inte för att det saknas konkurrenter när det gäller bra bloggar (det gör det inte, jag följer rätt många som verkligen berika mitt liv), men när det hela går från blogg till bok så är liksom alla andra regler satta ur spel. Hatpastorns Likpredikan utger sig för att vara en Studie i Total Poänglöshet, men det är precis tvärtom när Magnus ”Hatpastorn” Ödling lägger ut texten. Det är resan som är målet, och att vara på en så initierad och distanserad textmässig resa kan aldrig vara poänglöst. Riktigt bra. Så vi tar länken igen, ifall du missade den när den låg lite subtilt inbäddad här ovan. Den finns här: Hatpastorns Likpredikan.

ÅRETS ICKE-HÅRDROCK: CHRIS CORNELL ”Higher Truth”. ÅRETS ROCKBOK: ADAM ”NERGAL” DARSKI: ”Confessions Of A Heretic”. ÅRETS ICKE-ROCK-LÄSNING: RAYMOND E, FEIST, typ alla böckerna. ÅRETS ROLIGASTE INTERVJU: Victor Brandt

Vi kör väl lite fler såna där utan bild? Samlade? För att hålla er lite på tårna! Årets bästa skiva som inte är hårdrock är inte mycket att bråka om, det är helt klart CHRIS CORNELL som med ”Higher Truth” visar var skåpet ska stå. Visst påminner det lite om rock, men det är bara för att hans lite hesa röst slår an nostalgiska toner som luktar SOUNDGARDEN för oss gamla stötar, skivan i sig är mer blues, country och klassisk singer-songwriter. Blev ju för tusen Tips nyss på den här sidan! Läs lite samtidigt som du lyssnar, tycker jag, och då rekommenderar jag i år boken om BEHEMOTH’s frontman Adam ”Nergal” Darski. I alla fall om du vill läsa om rock (eller, blasfemisk metal kanske är rätt benämning). Själv har jag också återläst hela Raymond E Feists fantasyböcker om Riftwar Saga och alla efterföljande tillhörigheter (jo… det är bra många tusen sidor sammanlagt…). De är bra. Fortfarande. Sist men inte minst i den här samlingen: intervju. Årets roligaste 2015 var den med Victor Brandt, strängbändare i FIRESPAWN, TOTALT JÄVLA MÖRKER och ENTOMBED A.D. Du har väl inte missat den? Finns här!

ÅRETS SPEL: THE WITCHER III: WILD HUNT”

Eftersom undertecknad är relativt ny in i spelträsket (exempelvis hade jag ingen Playstation 4 innan jag nu läste de där tusentals sidorna av Raymond E Feist som noterades i stycket här ovanför…) så har det blivit en massa upptäckter av gamla bra spel för min del. THE LAST OF US och UNCHARTED remastrade, THE ORDER 1886… men det räknas ju inte. Det är inte nya spel. Det spel som ändå tagit mig hårdast och är dte som jag håller högst i år är ändå THE WITCHER 3 ”Wild Hunt”. Otroligt bra, stort, och med en bra story. Och varierat. har ingen aning om hur många timmar jag brände på det, men allihopa var värda det!

ÅRETS KNEPIGASTE SKIVA: THE GREAT DISCORD ”Duende”

Den här plattan vet jag fanken inte alls vad jag ska göra av. Den har ett väldigt passande namn, eftersom den skaver, skevar och inte passar in i någon som helst mall. Det är antagligen någon form av progressiv hårdrock, men det är befriande skönt att man fullständigt struntar i alla regler och bara gör musik för musikens och sin egen skull (eller, det vet ju inte jag – men  det känns som om det är precis vad som hänt när man lyssnar på plattan). THE GREAT DISCORD och deras ”Duende” sticker verkligen ut i skivfloden, och den stora frågan är nu… är det bra?

ÅRETS ÖL: OPPIGÅRDS AMARILLO & BALLAST POINT SCULPIN’ IPA

Förra året var det två burkar som fick synas som årets öl, det här året är det två flaskor. Antagligen ren slump, för jag tycker att det är viktigt att det som blir ”årets öl” inte bara är den mest speciella, dyra, unika superölen – det ska vara en öl som ger bra smäll för pengarna och som finns att köpa på hyllan. Och då är det nog de här två som vinner i min bok. Speciellt Oppigårds Amarillo är jäkligt bra öl för pengarna, och så pass ”stor” att den finns överallt – till och med på mitt lokala, rätt värdelöst sorterade, Systembolag!

Givetvis har det slunkit ner en och annan Dale’s Pale Ale (men den finns inte på hyllan i Tyresö…), Founders Centennial (…som inte heller finns på hyllan..) också, men ändå. De här två är nog de bästa och de som nästan alltid ligger i korgen när undertecknad går på shoppingrunda. Ska jag ange en bubblare eller två så får det nog faktiskt bli Flat Tire (billig, bra), oväntat nog.

Bästa Heavy MetAle?

Dead Man’s Hop, i mitt tycke den klart bästa bärsen som detta anspråkslösa bryggeri kokar. Personligen tycker jag att den står sig riktigt bra, men dels är den inte riktigt lika vass som de du ser på bilden, dels så känns det väldigt förmätet om jag skulle utnämna en sån öl till ”årets”. Det vore väl inte så lite märkligt, eller hur..?

ÅRETS LÅT: GHOST He Is

Jag är faktiskt inte helt säker på att det är årets bästa låt, men det är ändå den låten som helt osökt kommer längst fram i hjärnloben om man ska plocka fram en låt från 2015. Den står ut, det är helt klart.

Utan att avslöja för mycket (eller – ja, det blir ju en del, så detta är en spoiler alert!) så tycker jag INTE att GHOST har gjort årets bästa skiva. Den kommer att hamna rätt högt på årets topplista, men som jag ser det har den minst 2-3 plattor före sig. Det förändrar ju inte faktumet att den här låten är något alldeles extra, och jag tycker den summerar plattan ”Meliora” på ett väldigt bra sätt. Absolut en värdig ”årets låt”!

ÅRETS TIDNING: CLOSE-UP MAGAZINE

Som vanligt, höll jag på att säga. Saken är den, jag prenumererar på den och Sweden Rock Magazine, och de kommer ungefär samtidigt (ofta till och med på samma dag). Det slutar alltid med att jag läser Close-Up direkt, och bläddrar runt och läser i SRM under den kommande månaden till nästa nummer landar. Jag har helt enkelt en mer samstämmig smak med Close-Up, och jag tycker inte sällan att SRM blir för mycket. Kanske har jag the attention span of a 4 year old, men hellre kortare och kärnfullt och långt och med utfyllnad. I tillägg till musiktidningarna så är det som vanligt The Hockey News och Pro Hockey som gäller, men det är ju liksom en annan kategori…

ÅRETS OMSLAG: MYRKUR ”M”

Synd att skivan är rätt trist – för omslaget är så vansinnigt lockande! Jag är generellt svag för såna här stämningsfulla bilder, och jag tycker verkligen att man lyckats fånga essensen i atmosfärisk black metal med det här omslaget. Är det morgon? Gryning? Natt, skymning, en fantasivärld? Ingen vet. Ingen bryr sig. Omslaget är i alla fall ruggigt läckert!

Sist men inte minst: några snabba!

ÅRETS DÖDS? LIK ”Mass Funeral Evocation” om du gillar din döds klassisk, CATTLE DECAPITATION ”The Anthropocene Extinction” om du vill ha den mer grind-aktig. Eller, melodisk grind, kanske är rätta ordet.

ÅRETS ÖVERRASKNING: IRON MAIDEN ”Book Of Souls”. Att den skulle vara så bra hade jag aldrig trott.

ÅRETS MUSIKLAND: Sverige!

ÅRETS SIFFROR: Löpningen landade på bara 100 km ungefär. Jävla knäoperation att ställa till det. Antalet nya skivor på 149. Varav kanske dryga hälften släppts i år…

ÅRETS GENRE: Black metal. Det har varit ett ruggigt starkt år för black metal tycker jag. MARDUK, MGLA, VREID, MELECHESH, MURG, DER WEG EINER FREIHEIT, AGES, KEEP OF KALESSIN, GORGOROTH för att bara ta en näve plattor ur skörden.

Okej. Ska vi säga så?

Jag behöver återgå till ångesten av att skapa Årsbästalistan, och klura lite mer på Hårdrockskvälls låtar. Som vanligt den här tiden på året alltså, Saknar du någon kategori så hojta till, eller dela gärna med dig av dina egna tankar.

Kommentarsfältet är öppet!