Den här serien heter Besatt. Normalt publiceras den varannan vecka här på Heavy MetAle, men eftersom vi förbereder något alldeles speciellt för nästa helg så får den inte plats då, och trots att förra söndagen vigdes åt Besatt av DEATH ANGEL så får du en besatt två helger i rad. Dessutom är vädret här i Stockholm precis så just nu som det var då.
Besatt handlar om skivor som under en tid blivit till min ständiga verklighet, och som fullkomligt kommit att äga mig och min tid.
Den handlar om händelser, minnen och personer som jag förknippar med denna skiva och denna besatthet, och allt som oftast innebär inläggen ganska långa och målande beskrivningar på mina vandringsturer längs memory lane. Utlämnande, stundtals komiskt och ibland tragiskt, och för mig med en intim koppling till just en viss skiva, en sån där som kommit att bli en del av livet. Den här gången ska vi förstås också titta i backspegeln, men inte så vansinnigt långt bak i tiden. Vi ska titta på en skiva som kanske starkare än alla andra är kopplad till vad som kanske är det mest omvälvande i mitt liv (så här långt i alla fall): faderskap.
Jag har två barn, två grabbar. Båda är underbara skapelser, så pass att man kan fundera om de verkligen har mina gener, men det är ju inte alls det som denna Besatt kommer att handla om. Istället ska det handla om omställningen. Förändringen. Rädslan, lyckan, osäkerheten och glädjen. Livet. Som sig bör.
Innan jag blev förälder så trodde jag nog att jag hade koll på saker och ting. Läget under kontroll, och visste vad hela existensen handlade om. Var mina gränser gick, var mina starka och svaga sidor fanns.
Efter att jag blev pappa har jag gradvis (och, med tanke på att barnen ännu är så pass små så misstänker jag att jag har en lång resa kvar vad det gäller upptäckten av livet, med den enda skillnaden att jag nu förstår hur lite jag egentligen förstår. Om ni förstår…) kommit till insikt om sidor inom mig själv som jag inte alls visste om.
Det är som om alla mätare och reglage inte längre maxar ut vid 10, utan att jag upptäckt att det faktiskt går att vrida till 20. Så starka spontana känslor som barnen utlöst har jag tidigare inte kommit i kontakt med, och det gäller hela skalan. Glädje, sorg, ilska, förtvivlan, kärlek, oro. Hela paketet, och förutom att det verkligen gett möjligheten att träna på ens egna självkontroll så är det ruggigt häftigt att upptäcka att det man ju trodde var den maximala nivån av samhörighet faktiskt bara vara en platå innan en kommande toppbestigning.
Att det fanns ännu mer, dolt i ett eget litet rum som liksom inte var tillgängligt innan.
Så hur i hela friden passar nu det där svamlet ihop med PEARL JAM och just skivan ”Backspacer”?
Den skivan kom under hösten 2009.
Vädret när jag förälskade mig i skivan var en lång radda med helt fantastiskt strålande höstdagar, och jag var pappaledig med äldsta killen. Varje dag fylldes av äventyr oss emellan, där han försökte leta sig fram till nya kunskaper och jag försökte hitta min roll som pappa, och valet var i huvudsak att göra det utomhus. Vi hade picknick på liggunderlag i skogen, åt mjukostmackor och plockade höstlöv och bär och kottar, eller grävde i sandlådor fyllda med varierande mängd vatten och grus medan vi skapade det där bandet som är så fantastiskt.
Det är ju ändå ett faktum: det finns inget som egentligen heter kvalitetstid med små barn. Det finns bara kvantitet, och det är den som är mest med barnen som blir den barnen tyr sig till och känner sig trygg med (vilket i sin tur öppnar dörren till en obehaglig tanke avseende hur mycket tid man har sina barn på dagis – eller förskola, som det egentligen heter – och vem som barnen kanske har störst trygghet hos… men det är inte ämnet för dagen, så det lämnar vi därhän). Och så var det då.
Det var han och jag.
Varje dag.
Utomhus, i ur och skur, och alla de där dagarna som det var skur…de minns jag knappt.
Jag minns bara dessa fantastiska dagar med hög, klar, frisk luft. Och när det var dags för lillkillen att sova så fick han göra det i vagnen medan hans farsa, eder undertecknade, promenerade med sin iPod på ”play” och hörlurar i öronen.
Hörlurar som spelade PEARL JAM ”Backspacer”.
Skivan är relativt kort, full av känslor i sig och för mig för evigt sammankopplad med den lilla bubbla jag levde i då. Under den hösten korsade jag knappt kommungränsen utan hittade mitt nöje och min vardag lokalt, och det är verkligen något jag inte ångrar.
Tyvärr gavs inte den möjligheten med min yngre kille, trots de bästa av intentioner så fallerade det på praktiska spörsmål. Jag har förstås försökt uppnå samma grundtes ändå, den att det är kvantitet som räknas, och vi har verkligen haft våra stunder på andra sätt, men lika intimt förknippad som min äldsta är med just ”Backspacer” finns det ingen motsvarighet till med min yngsta. Så, med det – tillbaka till skivan i fråga då.
För det första – detta är inte grunge, det ska man ha klart för sig. Det är ren rock’n’roll när den är som mest vital och spretig, med låtar som klockar in runt tre minuter allihop, och bjuder på en fin blandning av stökigare och slätare stunder.
För det andra – det är mycket länge sen Pearl Jam var så här vassa och inspirerade. Visst kunde man ana på den självbetitlade föregångaren att det fanns något i görningen, men ändock kom det här som en fullständigt överväldigande skiva.
Den är som skapt för en promenad med den här skarpa, klara, höga luften som bara en fin höstdag i Sverige kan bjuda på. Vackra löv i fina färger och sprakande nyanser. Och att den då är sammanflätad med mitt eget sökande och finnande av papparollen gör den ju inte sämre direkt, det ger mig en personlig tillfredsställelse och skön trip down memory lane så fort jag hör plattan.
Och det gör jag, rätt ofta. Så kanske det blir när det är en skiva som är sammankopplad med så stora moment i livet…