Jag vet inte om det är sant egentligen, och kan inte bevisa det på något sätt – men jag vill ändå hävda att alla killar som verkligen gillar hårdrock har haft en ”Bad Religion”-fas.
En period i livet när det som spelades i stereon/kassetdäcket/walkman:en var jänkarnas lättsmälta samhällskritiska punkrock. Förmodligen sammanfaller perioden med någon form av tveksamt mode i form av säckiga byxor, bakvända kepsar och skateboards.
Bandet har ju dessutom varit i farten rätt så jäkla skitlänge, så det känns som om man hunnit med att täcka in flera generationer med ungefär samma sorts musik.
För mig var den perioden rätt sent, i alla fall känns det så om man jämför med när jag tor att de flesta har sin BR-era.
Det var efter att jag gått ut gymnasiet, och fick chansen att jobba som Kamratstödjare i Skolan, så kallad KIS.
KIS?
Märkligt namn, men ändå ett begrepp i Skellefteå Kommun, och ett mycket bra initiativ.
Det gick (tror tyvärr inte att det finns längre, och jag är alldeles för lat för att försöka kolla upp det) ut på att man tog fem ungdomar som befann sig mellan att vara barn och att vara vuxen, gav dem lite basal utbildning och handledning och sedan släppte dem på plats i grundskolor runt om i kommunen, i syfte att agera goda förebilder och bygga ett bra klimat bland skolungdomarna (eller skolbarn, som det egentligen är fråga om när det gäller högstadiet). Ersättningen var försvinnande låg, jag har för mig att det var sama ersättning som man skulle fått om man var arbetslös, dvs en del hade samma villkor som om man stämplade, men de allra flesta kom ju direkt från skolan och fick den där KAS-ersättningen med några hundralappar.
Det spelade mindre roll, det där med ersättningen, det var ju erfarenheten som var grejen.
Såhär i efterhand så är det ett av de roligare – och mentalt tuffaste – jobb som jag har haft, och det är i den perioden vi ska göra nedslag i denna veckas Besatt.
Det är en period när kidsen i den skolan jag fanns, Örjansskolan i Skelleftehamn, blandade Ultima Thule med just Bad Religion i sitt sökande efter uppmärksamhet, och där stora delar av dagarna gick ut på att bli testad, prövad och vägd.
Jag har valt ”Generator” som representant för just min period av Bad Religion, men egentligen skulle jag väl nästan ha kunnat valt vilken som helst av skivorna innan där. Jag hade nämligen ingen koll på bandet innan jag hamnade i elevrummet där, och där härskade skivor som ”Recipe For Hate”, ”Generator”, ”No Control” och ”Suffer” (tilläggas bör att tidigare nämnda Ultima Thule var förbjudna här, och antagligen var det väl det som bidrog till fascinationen, just att det var FÖRBJUDET och att alla äldre sa att det där får man inte lyssna på – men det är en annan diskussion som jag inte tänker ge mig in i, i alla fall inte här). Det var ett klassiskt elevrum, pojkarna skränade och märktes mest (därav musikvalet, det fanns alltid någon som gick och bytte om tjejerna försökte sig på att spela sin egna musik) medan de tävlade om uppmärksamheten från de tjejer som ansågs näst snyggast. De snyggaste ville träffa killar som gick i gymnasiet och var liksom bortom räckhåll.
Under den här tiden kom jag att älska bandet.
Enkelheten, drivet, melodierna och passionen som finns i musiken är helt enkelt både vacker och lockande, och på ”Generator” finns låtar som ”Too Much To Ask”, ”Atomic Garden” och ”No Direction”, spår som var helt självskrivna när jag skapade mitt egna best of-band som rullade i bilen när jag körde fram och tillbaka till jobbet.
(Fruktansvärda resor, inte långa alls eftersom det är max 1,5 mil mellan Bureå och Skelleftehamn, men det var en svinkall och snöig vinter och jag hade ju inga pengar så min skogsgröna Volvo 242 från -76 hade blankslitna däck och en läckande kylare samt dåliga tändstift som gjorde varje resa till ett lotteri…skulle man komma fram?)
Och den där tiden.
Det är för mig fortfarande omöjligt att lyssna på skivan utan att förflyttas dit i tid.
Vi var fem stycken KIS:ar, alla olika. En vald för att kunna knyta an till de lite mognare tjejerna, en för att funka med de ensamma själarna i korridorerna och så vidare. Varje arketyp fick en matchning. Min var nog de stökiga killarna som ville verka häftiga men var ganska mjuka innerst inne. Idrottskillar ofta, för det mesta helt harmlösa men det fanns förstås undantag. Många gånger härskade flockmentaliteten, och under ytan var många av de här kidsen riktigt fina individer när de väl hade testat klart, provat klart och kunde börja lita på en gammal stofil (jag menar, herregud – jag var ju typ 19 eller så då, det var ju stenålders i deras ögon), och jag kommer ibland på mig själv med att undra hur det har gått för dem i livet. En del har barn hos min mor inom barnomsorgen i kommunen, har jag förstått, och jag vill tro att de flesta har hamnat väl i livet och att man hade en liten flisa i bidrag till det, men det kan ju aldrig gälla alla.
De som verkligen hade det tufft.
På riktigt.
De som texterna på en skiva som ”Generator” kanske verkligen borde betyda något för.
Jag tänker på de där stackarna som var förbjudna att komma hem föra klockan 22 på kvällen, och som då givetvis hamnade i trubbel på grund av att de snattade eller bröt sig in någonstans där de var varmt. De som bar kniv och som jag fick avväpna. De som bara slutade att komma till skolan ett par veckor i streck och ingen fick tag i.
De som verkligen levde på samhällets baksida, och där kanske skolan var andningshålet.
Där stod man sig ju, förstås, slätt, och det var väl inte meningen att de barnen och familjerna skulle hamna på lekmäns axlar, men man såg dem ju.
Mer nytta gjorde så klart en sån som jag med dem som tyckte att de var häftiga och ville prova att snusa eller skolka eller röka eller så. De jag kunde sno ciggen från, eller bära till lektionen (minns tydligt en sån episod med en av killarna, jag trodde han skulle vara skitarg när jag till slut ställde in honom i klassrummet men det slutade tvärtom. Han har till och med frågat efter mig när han stöter ihop med min goda mor och var efter den händelsen generellt vänligt inställd till mig) eller helt enkelt visa att det inte var okej att bete sig hur som helst med. Där funkade nog konceptet mycket bra, och jag vill tro att det gjorde skillnad för det allmänna klimatet på skolan.
Som nog idag är betydligt hårdare.
Jag är full av respekt och beundran för de av er som orkar och vill arbeta i skolmiljön. Ni behövs verkligen, alla goda förebilder (och där ingår förstås att vara en rocker, det är ju synonymt med ”god förebild” som vi alla vet) och eldsjälar som orkar behövs.
Jag gjorde det bara en kort tid, lumpen kom och tog vid efter bara en termin, men den terminen visade ändå hur tufft det är.
Då behöver man bra kamrater för att klara sig.
Som Bad Religion.
De är goda kamrater tycker jag, fortfarande, även om deras sentida skivor (”New Maps Of Hell”, ”The Empire Strikes First” och ”The Dissent Of Man” är alla fina stycken musik) inte ger mig samma nostalgiska tillbakablickar och minnen.
Det kanske är tur.
Jag vet inte om jag saknar den där tiden (och jag vet att jag framför allt inte saknar de där resorna som man aldrig visste om man skulle komma fram), och misstänker att den är färgad sådär som det kan bli. Att man bara minns det som var bra.
Igen, som Bad Religion.
En bra grupp att vara Besatt av.