Världens längsta rubrik på det här inlägget? Kanske. Men så är det ett inlägg som inte heller går av för hackor! Fyra snabba och lite kortare recensioner på ett bräde, det får man inte varje dag! Salig blandning också, vi ska snacka ett stort men utskällt släpp i form av ”Catharsis” från MACHINE HEAD, vi ska snacka paketerad ångest från THE ATLAS MOTH med deras ”Coma Noir”, holländsk episk svärtad döds i form av BLEEDING GODS och ”Dodekathlon” och sist men inte minst svängig rock’n’roll från en viss PHIL CAMPBELL AND THE BASTARD SONS. Det släpps mycket skivor nu, och för att hålla det hela aktuellt så gör vi så här istället för att dra ut på långrandiga recensioner spridda över flera veckor. Du vill ju ändå bara veta facit och lyssna själv, right? Så, nu kör vi!
MACHINE HEAD ”Catharsis”
Det här kan allvarligt talat vara den skiva jag läst mest skit om någonsin. Exempel:
Det är förstås skitprat. 1 av 10 på ett MACHINE HEAD-album är ett hån och helt oseriöst, men låt oss genast konstatera: det här är verkligen inte bra. Över skivan finns det liksom strösslat fina delar – riff, refränger, solon – men det är för sällan för att det ska funka. Dryga 80 minuter av det här är typ 60 minuter för mycket, och sätter du på skivan så känns det som om det aldrig tar slut. Triple Beam kan vara den sämsta låt jag någonsin hört av ett så bra band, och då räknar jag fan med LuLu av METALLICA!
Betyget blir en tvåa till slut, men det bär mig faktiskt emot att erkänna hur svag den här plattan är. Det är California Bleeding, Heavy Lies The Crown, titelspåret och de där sporadiska fullträffarna som räddar betygstvåan. Lite av en skam för ett band av MACHINE HEADs storhet, om vi ska vara ärliga…
MACHINE HEAD ”Catharsis” = 2/5. Godkänt. För fans och samlare
PHIL CAMPBELL AND THE BASTARD SONS ”Star In The Age Of Absurdity”
Sjukt lång titel, galet omslag. What’s not to like? Första spåret Ringleader och efterföljaren Freak Show sätter dessutom scenen så man fattar att det här är är den gamla MOTÖRHEAD-gitarristen Phil Campbells band. Ösig, svänig hårdrock med drag av arvet. Bra så – men det är inte då Bastardsönerna träffar sådär löjligt rätt. Det är istället när man är nästan western-country-svängig eller sådär löjligt emotionellt snygga ballader. Dark Days är ett bra exempel på första beskrivningen, medan Into The Dark är en bra representant på det andra. Där emellan får man ösig rock, svängig rock, långsamt snygg rock. Kort sagt – rock.
Kanske är skivan lite ojämn. De starka stunderna är ruskigt starka, de svagare stunderna är högst ordinära, så betyget är svårt att sätta. Det är överlag en skiva som kan få undertecknad att önska att man bara hade massor med tid att lyssna på hårdrock på dagarna – har en känsla av att den här skivan bara växer med antalet spelningar, och kanske skulle sluta ett snäpp högre…
PHIL CAMPBELL AND THE BASTARD SONS ”Star In The Age Of Absurdity” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!
THE ATLAS MOTH ”Coma Noir”
Den här skivan är mörk. Kol-jävla-svart, och då pratar vi inte ens om omslaget och dess lite kluriga och coola mörker: nä, vi snackar musikaliskt. Har du någonsoin undrat hur ångest skulle låta om det var en sång så räcker det gott om du spelar titelspåret på den den här plattan. Japp – det är jämförbart med om du skulle krypa ihop under täcket i mörkret och skrika dig till sömns.
Hela skivan är fin, faktiskt. Lite ojämn kanske, men full med fina svarta känslor. Galactic Brain, The Streets Of Bombay, Smiling Knife… listan kan göras lång, och man är konstant fascinerad över hur jävla arga och upprörda Chicagobandet kan låta. Stundtals läckra riff, men egentligen är det sången som gör det mesta – det vrängs stämband ut och in här.
THE ATLAS MOTH ”Coma Noir” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!
BLEEDING GODS ”Dodekathlon”
Grekiskt drama, fast från Holland. Riktigt mysig skiva, med maffig och fläskigare-än-livet-själv-produktion. Svärtad döds, modell episk. Det är en sån där skiva som kan få en att önska att man faktiskt hade ett sånt där liv som innebar att man kunde lyssna på musik hela tiden. Inte för att det är den bästa skivan man någonsin har hört, men för att det är en sån där skiva som är värd en hel del tid – och växer med den tid man ger den.
Många av de bra spåren kommer mot slutet av skivan tycker jag. Hera’s Orchard och Hounds Of Hell, men det är överlag ett jämnt och fint album. En låt som Beloved By Artemis visar bandet i sin finaste form, och är ett bra exempel på en topplåt i stilen. ”Dodekathlon” är en skiva undertecknad lyssnat på via Spotify för att prova, men beställt ett riktigt fysiskt ex av (faktiskt också av ovan PHIL CAMPBELL AND THE BASTARD SONS, och innan jag hörde den också MACHINE HEAD…), och det är en sån där typisk skiva som kan tänkas dyka upp som Rebellängeln Tipsar vad det lider.
Betyget är kanske inget helt supergivet starkt fyrabetyg, men det är en mysig skiva. Sådär härligt lättlyssnad och med lyrik som hänger ihop och berättar en historia. Läckert omslag är det också, och när man börjar lyssna vill man höra hela, och sånt ska premieras förstås!
BLEEDING GODS ”Dodekathlon” = 4/5. Mycket Bra. Du Behöver Detta!
Okej? Fyra plattor i snabbrecension, fredag och bra grejer att lyssna på. Rejält med spret, från svärtad döds till MOTÖRHEAD-minnande svängig rock.
Vem vet? Vi kanske gör om det igen om en vecka eller så?