Jag minns det tydligt. Det var Hårdrockskvällen 2012, alltså precis i början av året. Slutet av den, och det var dags för kategorin ”Bäst Just Nu”, och rätt så bra på lyset stövlade jag fram och yrade bestämt om att det här, mina vänner, det ”här är bandet som kommer att bli det nya GHOST. Minns var ni hörde det först!”. Sen spelade jag YEAR OF THE GOAT och deras Of Darkness från debutEP’n ”Lucem Ferre”. Skitbra låt förstås, men egentligen har väl YEAR OF THE GOAT inte speciellt mycket med GHOST att göra, varken då eller nu. Ska väl vara att det ena bandet har Linköping som hemstad medan det andra har Norrköping och att det inte är speciellt långt mellan de städerna, samt att de befinner sig ungefär lika långt in på karriären när det gäller antal släpp samt att lyriken rör sig inom mörkare segment, men annars vete fan. Jag får skylla på att jag hade druckit en oanständig mängd öl vid tillfället. En hel del har ju hunnit sedan dess, men det är ändå ett lite sådär halvskabbigt minne som alltid flyter till ytan när jag spelar något av getens alster.
Och det har ju blivit en del sedan dess. Fullängdsdebuten ”Angels Necropolis”, samt EP så sent som i vintras i form av ”The Key And The Gate” som jag gillade hårt. Dags för ”The Unspeakable” det här året, och en sak är i alla fall jävligt säker: de är inga fegisar, YEAR OF THE GOAT. Istället för att öppna skivan med ett säkert kort låtmässigt så ger man sig på episkt långa All He Has Read – en låt som startar smygande med en viskning för att sen breda ut sig över styva tolv och en halv minut. Därefter följer relativt traditionella (men i sammanhanget lite indirekta och snarare växande) Pillars Of The South samt nästan smygjazziga och skeva The Emma. Det är inte en öppning man väljer om man vill vara lättflirtad. Det logiska kanske hade varit att lägga spår som Vermin, Black Sunlight eller The Sermon tidigt och vinna några enkla poäng, men det ligger uppenbarligen inte för bandet. Även den nya mixen av The Key And The Gate är driven och bra, men den ligger som extraspår som näst sista låt om man köper digipacken. Man avslutar mer logiskt, då Riders Of Vultures är en perfekt låt att stänga skivan med, komplett med känslor. körer och hela baletten.
Bandet gör som vanligt en habil insats, och man bjuder på en passande produktion till det hela. Rätt jordig och organisk, och jag tycker att den enbart lyfter fram det goda med bandets lite smått melankoliska rock. Dessutom har man lagt manken till när det gäller den medföljande bookleten, med handskriven text på alla låtar samt en sober layout.
Bra så.
Ändå kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av att bandet har stagnerat lite. Vete fan varför egentligen, för som sagt visar bandet såväl mod som en önskan att utveckla sig – kanske är det så enkelt att jag är en simpel man som gillar bandet som bäst när de talar ett simpelt språk? Ett mer direkt och lättillgängligt språk, och att den ambition som visar sig i exempelvis The Emma och All He Has Read går över mitt huvud?
Det kan också vara så att det behövs mer tid, och att betygssättningen är en aning prematur. Som det är nu balanserar jag mellan ”3 – Bra” och ”4 – Mycket bra”, men magkänslan vill inte riktigt låta bollen falla över kanten till det högre värdet.
YEAR OF THE GOAT ”The Unspeakable” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!