Recension: VREID ”Sólverv”

Man kan inte säga att vi har samma musiksmak exakt, jag och min kära hustru. En lördag för ett par veckor sedan så mådde jag lite sådär. Regnet öste ner utanför fönstret, en hård arbetsvecka (och i ärlighetens namn en sen kväll med lite TV-spel och en öl som sällskap på fredagen innan) gjorde den tidiga morgonen sådär lagom peppande. Städdag i föreningen dessutom, med allt vad det innebär med gegga och blöta löv. Med andra ord gjorde jag som jag brukar, jag försökte ladda upp mig med lite stämningsmusik, och smaskade igång VREID och sprillans nya ”Sólverv”. Det höll i ungefär en och halv minut (den delen av skivan som liksom tar sats och är någon form av mellanting mellan ett intro och bara en vanlig start på första spåret Haust), sen brakade allt lös. Både musikaliskt, men även hemma. Hon, som står ut med alla mina konstigheter med jämnmod, kläckte väldigt snabbt ur sig en tirad i stil med ”men skojar du? Klockan 8 på morgonen? Det här var fan det värsta jag har hört!”. Vilket förstås inte jag tyckte, som hade börjat spela luftgitarr i vardagsrummet istället. Det blev inget gräl – det blir det liksom inte hemma hos oss, vi är löjligt synkade – men jag slog av VREID där och då. Förstod att det här med mjukstart var bättre denna dag. Och jag kunde ju ändå alla låtar innantill (typ), så jag hade fått min pepp som gjorde att dagen rullade på enligt plan i alla fall. Det blir ju lätt så när man spelat en skiva mer eller mindre konstant de senaste veckorna, och skivan dessutom:

1. Innehåller 7 spår där inte ett enda är svagt eller felplacerat eller inte bidrar till den magnifika helheten
2. Är resultatet av att ett band med vind i seglen vågat ta steget fullt ut och skrota det material man hade på engelska eftersom det kändes bättre och mer ärligt när man framförde allt på Norska. Eller, Sognamål, en dialekt av norska
3. Svänger, rockar och öser nåt så innehelvete

Jag gillade VREID sen innan, och tycker att bandet på de senaste plattorna haft en fin trend. ”V” och ”Welcome Farewell” är mer och mer lättillgängliga för en stor massa utan att göra avkall på bandets lite meckiga och halvprogressiva black metal i mellantempo, men steget man tar med ”Sólverv” är ändå rätt stort. Texterna är författade med naturen och det norska urlandet som bakgrund, och eftersom allt liksom känns som gammelsvenska eller någon form av vikingamål så är det en säregen lyssning där man förstår allt men inte riktigt känner igen orden. Som enklare isländska, ungefär. Bandet gör dessutom en storartad insats. Gänget är detsamma, och sångaren och gitarristen Stures (Sture Dingsøyr) insats är fin – även om han har en lite egen sångstil som kanske kräver en aning tillvänjning. Hváll (Jarle Kvåle) spelar bas på ett drivet och progressivt sätt, Strom (Stian Bakketeig) bänder gitarrsträngar som funnes det ingen morgondag och Steingrimm (Jørn Holen) smiskar skinn med ett riktigt härligt flyt och sväng… men det är som helhet det verkligen lyfter. När medlemmarnas insatser tar kraft i varandra, och hittar ett samspel som gör det svårt att sitta still som låtarna verkligen kommer till sin rätt.Lyssna till spår som Ætti Sitt Fjedl, där refrängen spiller över i läckra gitarrpassager, Når Byane Brenn som har sitt ödesmättade orkestrala intro som verkligen förklarar att detta handlar om att städerna brinner (för att sen rasa loss i ett fantastiskt riff som övergår i en rasande vacker gitarrslinga), eller känn svänget i titelspårets refräng.

Det finns så många exempel på starka passager och låtar att det skulle vara fjuttigt att försöka rabbla upp dem alla. ”Sólverv” är varierad, stark och jämnbra med en kvalitet som borde övervinna vilken lyssnare som helst – du måste bara öppna dina sinnen och ge den en chans. Det är en skiva som behöver mer än en spontan lyssning med ett halvt hjärta, men jag garanterar att den betalar tillbaka all tid du investerar med råge. Om du nu inte delar musiksmak med min hustru, men det tror jag knappast om du läst så här långt.

Jodå. Det här är en fullpoängare.

VREID ”Sólverv” = 5/5. Fantastiskt. Ett måste!