Recension: VOODOO HILL ”Waterfall”

Den här recensionen är antagligen bäst att börja med att lägga korten på bordet: jag är inte riktigt objektiv när Glenn Hughes är en av medlemmarna i ett band. Jag har helt klart en svaghet för såväl, kar’lns baslirande som framförallt hans sång, och det får mig att förlora just den där förmågan att kritisk granska vad som händer. Istället gungar jag liksom bara med. Lägg den informationen i minnet när du läser vidare, så kanske du kan ha rätt filterinställning till texten nedan… inte för att VOODOO HILL är bara Glenn Hughes, han har ju sällskap av framförallt bandets starke man  Dario Mollo på gitarr, men ändå. Och inte för att Glenn trakterar basen den här gången, men ändå igen.

”Waterfall” är VOODOO HILLs tredje giv, och den här gången har italienska Dario Mollo kallat in primärt landsmän för att styra upp musicerandet. Dario Patti står för bas, och Riccardo Vruna för trumspel. Dessutom gästar Andrea Maiellano och Vladimir Ruzicic Kebac en del, men kärnan är ändå just Mollo, Hughes, Patti och Vruna. Totalt 11 spår av ganska rättfram och melodiös hårdrock levereras, och eftersom VOODOO HILL egentligen är Mollo’s bebis så har han också hanterat produktionen. Det är storslaget och episkt många gånger, speciellt när man ger sig på halvballader eller lite mer storslagna stycken. Där får också Hughes fullt utlopp för sin emotionellt starka röst, och när bandet river av titelspåret kan det stundtals vara så att gåshuden drar in över armarna på undertecknad. Visst är det ”simpelt” och lättillgängligt, men det är också väldigt bra. De starkaste stycken på skivan är annars lite riviga The Well eller Karma Go, samt framförallt Evil Thing, som i all sin enkla banala framställan rockar fett. Det svänger, kränger och hittar i vissa fall kraft i Mollos ganska enkla och rakt-på-sak-spelade riff. Ibland kan jag tycka att det blir för simpelt och mest bara rullar på, men när det sammanfaller med lite groove så blir resultatet trevligare än en första iskall Wolf Pale Moon Ale på fredagskvällen.

Det här är en skiva som återigen sätter fingret på det faktumet att gammal är fanken äldst. Det spelar ingen roll att de där stämbanden närmar sig en karriär på 40 år, de verkar vassare nu än kanske nånsin. Dessutom kan man säga vad man vill om Mollo, han kan konsten att skriva, tonsätta och producera klassisk hårdrock, och resultatet blir förstås en skiva som tilltalar dig som gillar just det.

Klassisk, melodiös hårdrock med bra sång.

Kanske kanske skulle en objektiv Rebellängel tycka att skivan trots sin jämnhet och sina fina stunder kan vara väl slät i långa loppet, men som redan nämnts är det inte speciellt objektivitet inblandat här. Bra låtar, lite gåshud i låten Waterfall, lite sväng i Karma Go och Evil Thing samt Glenn Hughes som tillåts sparka arslet av stora delar av samtidens sångare… det räcker långt det!

VOODOO HILL ”Waterfall” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!