Varning utfärdas: den här skivan kan få dina mungipor att dras uppåt för att aldrig mer komma ner. THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA är tillbaka med sin i ordningen femte platta efter debuten ”Internal Affairs”, uppföljarna ”Skyline Whispers”, ”Amber Galactic” och ”Sometimes The World Ain’t Enough”. För varje skiva har man förtydligat sitt koncept med rätt så glammig glad pop/rock med ett tema av flygande och i viss mån rymdfärder, och varje album har förtjänat såväl sin recension (klicka på länkarna på respektive titel vettja!) som sina placeringar på Årsbästalistor (Google…. Google!) på den här siten. Det är såväl skyhög högstanivå som en bra lägstanivå på detta band, så därför väger den här meningen extra tungt:
”Aeronautic” är THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRAs bästa skiva till dags dato.
Det är den skiva som är mest genomgåenda stark, som innehåller fantastiska höjder och aldrig aldrig faller ur ramen. Kort sagt: köper du den får du med ett klistermärke och ett plektrum när du egentligen borde ha fått en varningssticker om att den är i stort sett garanterad att ge dig gott humör.
Herrar Björn ”Speed” Strid (sång), David Johansson och Sebastian Forslund (gitarr), Sharlee De’Angelo (bas) och Jonas Källsbäck (trummor) har sällskap av sina ”Airline-Annas” AnnaBrygård och Anna-Mia Bonde på bakgrundssång, och de har sedan 2012 spridit glädje bland sina medresenärer här på jorden. Den här gången träffar de som sagt extremt rätt, och låtar som Divinyls, Transmissions, Taurus, Sister Mercurial och Dead Of Winter hör till det absolut bästa bandet presterat, och när det komboineras med andra fina spår som If Tonight Is Our Only Chance, Servants Of The Air, Golden Swansdown eller Carmencita Seven för att spontant nämna n¨gra av de övriga spåren inser man att detta är på gränsen till maxbetyg.
Det är, kort sagt, golden. Glädje, kärlek, frihet. Tack!
THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA ”Aeronautic” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!
Bra skiva som vanligt av NFO! Håller dem som kanske Sveriges bästa band om man tittar på de senaste fem åren.
Efter ett par lyssningar tycker jag inte Aeromantic riktigt nått den fantastiska nivån som de två föregående plattorna (och debuten) gör, men det kanske lossnar efter några ytterligare varv.
…alla NFO-skivorna är ju bra, det är grunden som du säger. Vilken man personligen håller högst kanske egentligen är lite potato/potata-prat.. 🙂