Recension: TEMPLE OF VOID ”Lords Of Death”

Amerikanska TEMPLE OF VOID är förstås ingen nyhet för dig som hängt på den här siten ett tag. Debuten ”Of Terror And The Supernatural” drog hem en solid betygsfyra vid recensionen, plattan landade en hedrande 11:e-placering på 2014 års Topp 50-lista och skivan har dessutom fått sin plats i solen som Tips. Kort sagt, TEMPLE OF VOID har varit flitigt förekommande på den här siten, och det är lite av en skam att recension av uppföljaren ”Lords Of Death” dröjt så länge. Skivan kom i somras och fick ordentligt med cred hos Bara Metal som dessutom smaskade till med en matig intervju. I korthet – det är tydligt att Detroitgänget tillhör banden som ger oss hopp om en fortsatt mörk och dyster dödsmylla framöver. (För övrigt är det TEMPLE OF VOID som tipsat Rebellängeln om KONKEROR, och bara en sån sak är ju värd att hyllas i evighet!) Däremot ska det göras klart: ”Lords Of Death” är inte en starkare platta än debuten, trots att det kanske snackas mer om bandet nu. Anledningen till det är att låtarna på debuten var otroligt genomarbetade och starka, medan man på ”Lords Of Death” förlitar sig mer på coola partier som styrkor. det ska med en gång – bandet har gått framåt. Gitarrarbetet som Alex Awn och Eric Blacnhard står för på ”Lords Of Death” är stundtals fenomenalt och bländande – lyssna på ett spår som A Watery Internment eller The Gift så förstår du vad jag menar – det ska man ge dem. Det tuggas riff hejvilt, och trumspelet av Jason Pearce är snyggt kombinerat med riffen.

”Lords Of Death” inleds dessutom med något så ovanligt som ett riktigt bra intro. The Charnel Unearthing vrider upp förväntningarna på ett snyggt sätt innan man brakar loss med Wretched Banquet, en av skivans starkaste låtar. Så inleder man en platta! Mike Erdodys growl är mörk som kakmonstret under en rejäl bakfylla, och spelar man plattan på hög volym briserar husgrunder. Det är mörkt. Det är dystert. Det är doom och död och elände och… alldeles rätt. Bästa låten är egentligen Graven Desires, även om man hoppar till vid den ganska malplacerade rensången som avslutar låten. Den tillför inget och man får försöka bortse från den istället. Resten av plattan är fin lyssning, och det är bara att njuta av spår som The Hidden Fiend eller Deciever In The Shadows. Bättre sen recension än ingen, som man kan säga. Och läckert omslag som lök på laxen.

Sist men inte minst kan man still undra över sin egen objektivitet. Jag gillar TEMPLE OF VOID, men håller som du förstår debuten högre. Beror det på att det var med den skivan jag ”upptäckte” bandet och därmed har en annan emotionell koppling till dem, eller för att den passar mig bättre? Det är inte otänkbart att man som fan av ett band alltid kommer att hålla upptäcktsskivan främst, eller hur?

TEMPLE OF VOID ”Lords Of Death” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!