Franska SVART CROWN släpper sin fjärde fullängdare ”Abreaction”, och för egen del är det första gången jag stiftar bekantskap med bandet. Bördiga från soliga Nice kan man kanske tänka sig att det är gladpop som ska serveras, men icket – här snackar vi svärtad döds som enligt egen utsago behandlar ”Decadence, Blasphemies, Perversions”. Namnet må låta som något en finnig yngling hittat på i sitt pojkrum genom att kombinera tuffa utländska ord, men det är helt uppenbart att bandet menar blodigt allvar med sin musik. Inledande Golden Sacrament är visserligen lite släpig, men sen gör man sitt absolut bästa för att leva upp till förväntningarna. Det ska manglas, det ska brötas, och generellt så är det bra om man lyckas låta så mycket som genrens storstjärnor BEHEMOTH som det bara är möjligt.
Det är som sagt verkligen inget fel på ambitionen.
Tyvärr tycker jag inte att det håller i längden, speciellt i en genre där konkurrensen verkligen är mördande. Det räcker inte med rätt attityd, ett hyggligt koncept och en fallenhet för hur man trakterar sina instrument – man måste faktiskt också klara av att skriva minnesvärda låtar som inte bara bjuder på mangel utan även klarar av att tränga genom bruset och fästa an till lyssnaren. Och det lyckas bara stundtals för SVART CROWN. I vissa spår – exempelvis The Pact: To The Devil His Due och framförallt främsta spåret Transsubstantiation så lyckas man kliva lite utanför skivans jämntjockhet och få till något minnesvärt som fäster bra. Inte sällan finner jag faktiskt att bandet är som mest intressant när det svärtade dödsmanglet smakar lite doom också, och i just Transsubstantiation så kombinerar man det dessutom med en smått episk refräng. Det blir en sån där sak som man gärna nynnar vidare på efter att låten klingat ut, eller kollar titeln på varenda gång den kommer i lurarna. Vilket förstås är bra, men det säger också en del om hur relativt ointressant resterande material blir. Spår som Upon This Intimate Madness eller Carcousa är verkligen inte pjokiga eller svaga egentligen, men heller inte fantastiska.
Och det är förstås döden för sån här musik, när det till slut och med det ökade antalet spelningar slutar som något lika intressant som hissmusik. Förstå mig rätt, det vore en välgärning om SVART CROWN spelades i varje hiss i hela världen, men betyget blir ändå bara 2 av 5, till stor del beroende på att bandet på ”Abreaction” inte lyckas fånga intresset på ett beständigt sätt. Trots de fläckvisa träffarna. Det är en typisk skiva som vid första varvet känns lovande och man tänker att ”den här kommer nog bli riktigt bra”, men slutar tvärtom.
SVART CROWN ”Abreaction” = 2/5. Godkänt. För fans och samlare