Recension: SÓLSTAFIR ”Ótta”

Att lyssna på isländska SÓLSTAFIR är speciellt. För oss som besökt den karga ön så finns det en speciell sak i bandets musik som känns extra mycket, och då tänker jag inte på de där kanske uppenbara detaljerna. Visst kan man liksom känna dimman som lägger sig runt hamnen i Reyjkjavik under vissa partier, eller smaka på det havets sälta. Visst finns den fantastiska naturen i riffen, oavsett om det är vindpinade steniga kuster eller episka och trollska vattenfall, och visst kan man förstå underströmningarna av hur staden vaknar till liv efter midnatt – men det är egentligen inte det som är tydligast. I stället är det känslan av hur det är att färdas på Island, när man lämnar kusterna. Det känns som ett väglöst land. Lyssna till föregångaren ”Svartir Sandar” eller sprillans nya ”Ótta”, och det är tydligt att det här bandet inte följer några spikade och förutbestämda rutter, och just den känslan tyckte jag var väldigt närvarande vid mitt besök på Island. Visst finns det vägar, visst finns det struktur i SÓLSTAFIRs musik – men känslan… den att det faktiskt går att färdas som man vill. Den går liksom att ta på, och resan genom karga, vindpinade slätter och klippformationer av lavasten är svidande vacker.

Den river i själen och lever vidare även i efterhand.

Denna giv är bandets femte, och bygger på det gamla Isländska sättet att dela in dygnet i åtta segment, tre timmar vardera – s.k ”Eykt” (som kommer från ”åtta” delar). Varje spår motsvarar en sådan åttondel, med start i öppningsspåret Lágnetti som motsvarar den djupa natten, lågnatten, som inträffar från midnatt och tre timmar framåt för att sedan avslutas med Náttmál (kväll) för att sluta cirkeln innan midnatt. Däremellan ryms hela dygnet med alla aspekter det innebär, och konstant finns det där. Det faktumet att SÓLSTAFIR inte följer de normala färdvägarna. Bästa exemplet är antagligen titelspåret Ótta (Gryning), som smyger i sin start men sedan släpper fram ljuset i sin helhet. Här mixar bandet oförskräckt banjo och piano i sin säregna och vackra post-rock. Det är konst utan förutbestämda regler och former, och det låter fantastiskt. Det låter SÓLSTAFIR. Det låter isländskt. Låten i sig är inte min favorit på skivan, men den fångar hur det låter på ett förträffligt sätt – och antagligen förstärks det intrycket av att man sjunger på isländska. Man tror att man förstår, att man hänger med och att uppenbarelsen om vad texten handlar om bara ligger bortom kröken..men har fel. Känslan går fram, men detaljerna stannar höljda i dunkel och dis.

”Ótta” är en skiva som stundtals vandrar i instrumentala och stämningsfulla partier, likt dygnet har mer eller mindre intensiva tidpunkter i våra liv, men som framförallt serverar riff och låtar som lika gärna skulle kunna rulla på radio. Ett spår som Dagmàl är inget annat än ren och skär pop, och finge den chansen så utgår jag från att den skulle slå igenom hos den breda massan. I tillägg till de olika låtarna (min favorit är i skrivande stund för övrigt Rismàl) så är det här en skiva som bjuder till ensamlyssning och i sin helhet. Den känns direkt olämplig som sällskap på en fest eller som bakgrundsljud i samband med ett träningspass – jag rekommenderar hörlurar och promenad. Det är också en skiva som växer, och för tillfället balanserar jag i mitt betyg mellan ”4” och ”5” trots att jag stannar vid den lägre siffran.

SÓLSTAFIR skulle dock inte överraska mig om man kniper en hög placering på årsbästalistan för egen del, ty här finns ett djup och en hållbarhet i lyssnandet som enbart kan gynnas av tid. Extra plus ska man också ha för den generösa förpackningen om man köper boxen – speciellt snyggt att inkludera limiterade singeln ”Tilberi”.

SÓLSTAFIR ”Ótta” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!