Islands postrock-stolthet SÓLSTAFIR har ett alldeles unikt musikaliskt uttryck. De kan som ingen annan fånga sin hemös natur och dimmiga mystik i sin musik, och liksom… linda in sin lyssnare i den. Sångerna framförs på isländska, och egentligen borde inte det här fungera på ett internationellt plan. Lite svår, karg postrock som ibland traditionellt har touchat vid black metals utkanter ibland, men alltid haft melodi och ensamheten som centrala pjäser – och dessutom på ett språk som nästan ingen förstår…? Sannolikheten för succé är på papperat liten, men som kanske framförallt förra skivan `”Òtta” visade så kan även humlor flyga. Även om de inte borde klara av konststycket i teorin. Det funkade. Gosse, vad det funkade – plats 8 på Årsbästalistan 2014 talar sitt tydliga språk. Så… hur följer man upp det? Frågan är relevant, och den väg som SÓLSTAFIR valt att vandra är en mer suggestiv stig. Faktum är att ”Berdreyminn” är en skiva som är rätt svår och kräver en hel del av sin lyssnare.
Inledningen är dock enkel och löjligt smittande. Första spåret Silfur-Refur har getts ut som singel och det är inte svårt att förstå varför: faktum är att när låten väl kommer igång efter den inledande minutens atmosfäriska uppbyggnad så gör den del med ett riff- och trumspel vars kombination kanske är det bästa bandet skapat. Det är så att håret reser sig på armarna av lycka! ”Berdreyminn” är dock väldigt lång, så innan det är dags att stänga butiken med fina Bláfjall så har man satt i sig närmare en timme fördelat på 8 spår. Under den tiden hinner man såväl ösa på rejält i rock’n’roll-stil som att sväva viktlös i vad som närmast kan liknas vid ambient i rock-tappning. Det är inte ovanligt att en låt innehåller båda delar dessutom, så som exempelvis i Hvit Sæng eller Nárós då bandet bjuder på flera minuter finstämdhet för att sedan plocka fram de tyngre riffen och ösa på mot slutet. Totalt sett är resultatet att ”Berdreyminn” är mindre direkt än föregångaren ”Ótta”, och att det krävs mer tålamod för att ta till sig skivan. Givetvis är SÓLSTAFIRs musik fortgent som skapt för att lyssna på i ensamhet och förslagsvis i riktigt bra hörlurar där du kommer nära musiken och kan ta del av hur man målar med ”lager på lager” för att bygga upp låtarna till närmast crescendo. MEN… jag tycker att man valt en aningen för krånglig väg den här gången.
Det är förstås inte ovanligt att man skapar mycket och lång musik – jag menar, ”Svartir Sandar” var ju faktiskt till och med ännu längre och tarvade en dubbelutgåva för att få plats – men ibland är det faktiskt inte fel att skala av för att få de starka delarna att framstå tydligare. Personligen hade jag nog försökt gå i en enklare och mer avskalad riktning efter ”Ótta”, men det är förstås inte jag som bestämmer (och vad fasen vet man, om ett tag kanske jag hyllar bandet för att de gett ut en djupare skiva?) och det är väl tur det. ”Berdreyminn” klarar betygsfyra med nöd och näppe, och SÓLSTAFIR är alltjämnt bland det mest intressantaste och mest spännande man kan lyssna på!
SÓLSTAFIR ”Berdreyminn” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!