Helsingborgsbandet tycks vara inne i ett flyt. Måhända är det tillskottet av gitarristen David Andersson som gjort det, men det spelar kanske mindre roll. Förra given, dubbelplattan ”The Living Infinite” från 2013 var inget annat än en kreativ explosion, där bandet levererade den ena sagolikt vackra slingan efter den andra. Det var – och är fortfarande – bandets starkaste prestation i karriären trots att det var skiva nummer 9 i ordningen. Bara två år senare är det så dags för uppföljaren, den här gången en alldeles ”vanlig” skiva utan krusiduller. Den heter ”The Ride Majestic”, och även här tillåts Johansson ta en hel del plats när det gäller skapandet. Resultatet är bra, men det når inte samma svindlande höjder som föregångaren, och kanske kanske skulle man tagit ännu lite tid på sig med skivan? Det kan liksom inte vara helt enkelt att följa upp en så sprakande dubbelgiv…
Nåväl, det må vara som det vill om den saken. Nu är vi här, och det första som möter betraktare är dels ett väldigt läckert omslag (episkt, och passande… även om min son sa ”de är ju nakenfisar allihop!”), samt den första delen av titelspåret. Redan där slår bandet fast att det är business as usual som gäller, och givetvis finns det ett par saker som inte går att komma ifrån när man pratar om SOILWORK. Dirk Verbeuren är en sjuhelvetes skicklig trummis som kan lira med smiskande sväng, Sylvain Coudret och nämnde David Johansson utgör ett fint par strängbändare och huvudpersonen himself, Björn ”Speed” Strid har en av de mest omfattande rösterna inom metalvärlden. Han klarar att leverera såväl ren snygg sång (kolla även in THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA för mer av den varan!) som bra klös i sitt sitt growl. Nytt är att Marcus Wibom ersatt Ola Flink som basist i bandet, men på skivan hanteras även dessa lite tjockare strängar av basisterna Coudret/Andersson. Maskinen SOILWORK går ändå smidigt, och tycks ha hittat sitt spår.
Man får 11 spår (+2 om man köper digipacken, och det ska du förstås göra eftersom den är sober och snygg så det förslår), och precis som väntat rör sig bandet till stora delar inom sfären för snygg och ganska tillrättalagd modern hårdrock. Det kanske inte är något för dig som vill att blodet ska flyta, men letar du snyggt producerad och välspelad hårdrock så passar det som handen i handsken. Personligen tycker jag dessutom att det är precis lagom tuggmotstånd, man behöver inte lyssna koncentrerat i 20 varv för att SOILWORKs hemligheter ska avslöja sig – det räcker med ett eller två varv – men samtidigt håller plattan för otaliga varv utan att bli tråkig.
Bäst den här gången tycker jag de både titelspåren (det finns en som heter The Ride Majestic samt en med namnet The Ride Majestic (Aspire Angelic) är, tillsammans med de lite lugnare Death In General och Whirl Of Pain. Även avslutande majestätiska Father And Son, Watching The World Go Down måste nämnas – om än lite motvillig då den också gästas av Nathan James Biggs från SONIC SYNDICATE… och det är såväl en röst som ett band som verkligen inte faller väl ut hos mig. Har aldrig gjort, gissar att det aldrig kommer göra, men i det här fallet är låten så pass stark att den står ut trots det.
Betyget då?
Det balanserar mellan 3 och 4 tycker jag, med övervikt åt det högre betyget. ”The Ride Majestic” innehåller precis vad man vill av SOILWORK, och jag gissar att vi får se den snygga omslagsmålningen som backdrop under en tid framöver, likaså ett antal av låtarna i livesammanhang eftersom de är tillräckligt bra.
SOILWORK ”The Ride Majestic” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!