Recension: SLAYER ”Repentless”

Det finns få band som kräver så lite presentation som SLAYER. I alla fall i vanliga fall. Men nu är det inte ”i vanliga fall”. Detta är ”Repentless”, kanske bandets svåraste skiva i karriären, och för att få bakgrunden till den tarvas nog förbaskat en genomgång av bakgrunden och en kort presentation. Bandet som alltså i stort sett gått i bräschen för dödsthrashen, och skapat klassiker som ”Reign In Blood” – av många ansedda som facit för extremare musik. Ett band som typ ALLTID varit trion Tom Araya på sång och bas, Jeff Hanneman och Kerry King på gitarr, samtidigt som man haft med sig antingen Dave Lombardo eller Paul Botstaph på trummor. Som en manglande maskin har man sluggat sig igenom de senaste 30+ åren (!) utan att kompromissa ett vitten med sitt sound, och trots motgångar som nackar som trasats sönder av headbangande och generella nedåtperioder i hårdrockens allmänna status (hej 90-talet!) så har man borrat ner huvudet och kört på. Levererat låtar om att seriemördare, krig och död med ett charmigt leende, och det är inte för inte SLAYER räknas som en av thrashens fyra stora (fast man kanske är betydligt elakare, jävligare och mindre lättillgängliga än sina kollegor METALLICA, MEGADETH och ANTHRAX i den grupperingen). Detta är bandet som faktiskt – rent objektivt – släppt världshistoriens bästa liveskiva, ”Live – Decade Of Agression”. Bandet som alltid förlitat sig på samspelet mellan strängbändarna Hanneman och King för att skapa dynamiken och skriva låtarna.

Ostoppbara.

Ända till den där dagen i maj 2013 när Jeff Hanneman lämnade jordelivet då hans lever fallerade. En kreativ stöttepelare och långvarig kollega och vän var borta, och helt plötsligt undrade alla vad som som skulle hända. SLAYER mötte problemen som SLAYER alltid mött problemen: med ett fuck you-finger rakt upp i mumindalen och genom att ge järnet.

Man plockade in kompisen Gary Holt från EXODUS och lirade live. Överallt. Och med mer hunger än på flera år. Det var som om ifrågasättandet och funderingarna helt plötsligt fick SLAYER att vilja bevisa för världen att de visst var SLAYER, trots att det förlorat en viktig medlem. Spelningen på förra årets Getaway Rock var ruggigt vital, och det värmde en tunnhårig medelålders hobbyskribents hjärta att se bandets attack och hunger live.

Så då återstår den stora frågan: hur faaan klarar man sig utan Hanneman när det gäller att skriva och spela in nytt material?

”Repentless” heter skivan, och som om det inte var nog med förlusten av Hanneman så har bandet bytt Lombardos lite svängigare trumspel mot Botstaphs stelare men habilare skinnsmiskande. Eftersom Gary Holt (tyvärr) inte fått vara en del av den kreativa processen så lämnar det kvar den dynamiska duon Kerry King och Tom Araya. I ärlighetens namn har jag alltid haft rätt svårt för Kings kompositioner, så det har varit med väldigt stora farhågor som ”Repentless” har snurrat runt den senaste tiden.

Det är tur att de där farhågorna ganska snabbt kommer på skam, för inledningen är väldigt väl presenterad och genomtänkt. Jag kan tänka mig att bandet avser starta spelningarna på samma sätt, då introt Delusions Of Saviour är sådär smygande som man vill ha det, och efterföljande titelspåret har ett fint bett i angreppet. Det fortsätter sen på mer eller mindre samma väg, och bandet radar upp rätt bra saker. Visst går det mesta ilite mellantempo, men det är verkligen inget fel i spår som Vices, Cast The First Stone, Implode, Atrocity Vendor, Take Control eller Pride In Prejudice. Hanneman har skrivit Piano Wire som bandet förvaltar, och man har dessutom lyft upp den flrsta låten som släpptes från plattan för ganska länge sen – den då svaga When The Stillness Comes fungerar bra mycket bättre i den här produktionen och versionen. Jag finner mig bra ofta tänka att det här ändå är det sanna SLAYER, och att man faktiskt är intressantare och bättre än på ganska länge. Visst drar man extra på smilbanden när lite snabbare högerkroken You Against You kommer farande, och kanske är det lite av dynamiken som saknas. I ivern att skriva ”tuggande” material så har man liksom bort att SLAYER lika gärna borde köra 100 kilmoteter i timmen över angiven hastighetsbegränsning och bara skita i allt. Krossa sitt motstånd.

Gissningsvis hade kanske skivan blivit bättre om man släppt in Gary Holt mer i processen, men jag kan förstå att man ville göra det här på egen hand. Att gå i mål med det, som en hyllning till Jeff och ett bevis för såväl sig själva som för alla andra att SLAYER står starkt oavsett vilka medlemmar som gör Araya och King sällskap. Det kan inte ha varit en lätt skiva att tota ihop.

Det perfekta betyget här hade varit 3,5, eller 7 om skalan hade gått till 10. Det är egentligen inte en fyra, men… det går liksom inte att komma ifrån. Det här är SLAYER. Och om man tvekar när det är SLAYER så ska man hellre fria än fälla. Snygg är ju plattan också!

SLAYER ”Repentless” = 4/5. Mycket Bra. Du behöver detta!