Recension: SATYRICON ”Deep Calleth Upon Deep”

Norska veteranduon SATYRICON släppte 2013 års bästa album. Sedan dess har mycket hänt, bland annat har Sigurd ”Satyr” Wongraven bekämpat en hjärntumör och blivit förälder, samtidigt som bandet rest runt och spelat hela plattan ”Nemesis Divina”. Nu är man tillbaka med nytt material, ”Deep Calleth Upon Deep” som inte bara kommer behäftat med ett omslag som ser ut att vara hårdrocksvärldens billigaste utan även tunga förväntningar. Bandet själva säger sig ha fortsatt sitt experimenterande samtidigt som man återtagit en del av sina vildsintare rötter, och i intervjuer ger man uttryck för att detta är det starkaste materialet man åstadkommit till dags dato.

Rebellängeln säger: struntprat.

Detta är tvärtom den svagaste och minst direkt plattan SATYRICON presterat sedan ”Volcano” år 2002, och att man sopar hem en betygsfyra trots att skivan som helhet står sig relativt slätt jämfört med de senaste +15 åren säger egentligen allt om det här bandets förmåga. Man smiskar stjärt med många av kollegorna trots att man går på halvfart och famlar en del (ja, med SATYRICON mått mätt då, det är fortfarande löjligt kontrollerat och medvetet jämfört med många andra namn..). Ett bra exempel på det är faktiskt titellåten. Embryot till Deep Calleth Upon Deep skrevs extremt snabbt, då Satyr svängde förbi bandets replokal efter att ha vakat med sin nyfödde son på intensiven hela natten, och det är en fantastisk låt. Den har precis det där som SATYRICON gör så bra, ett groove och en känsla som gör att man nynnar på den långt efteråt, och jag skulle säga att det är ganska tydligt att det är skivans starkaste platta. Men. Är det någon Mother North, Repined Bastard Nation, en K.I.N.G eller Now, Diabolical? Står den sig mot tidigare skivors höjdpunkter så som Our World, It Rumbles eller Black Crowe On A Tombstone? Sådär, faktiskt. I skuggan av bandets smått sagolikt starka repertoar så är det förstås inte lätt att hävda sig, och det är lite så det känns mer eller mindre genom hela skivan.

Inledande Midnight Serpent är undantaget som bekräftar tesen, för det är bland det argaste och mest hårtslående som bandet levererat på bra länge, och det är lite av ett genidrag att inleda kalaset med en sån knogmacka. Blood Cracks Open The Ground tycker jag är mer än lovligt anonym för att vara andraspåret på en SATYRICON-platta, jag kommer inte riktigt till tals med den. Får inget grepp om den, den bara glider undan och förbi och faller över i rätt sävliga men ändå starka To Your Brethren In The Dark. Och så fortsätter det, jag gillar hur pass galen Dissonant är (jazz-saxofon!?!), hur lätt man tar till sig The Ghost Of Rome och klangen av fordom som hörs så tydligt i Black Wings And Withering Gloom. Avslutande Burial Rite är det heller inget fel på – men återigen… ställer man den jämte To The Mountains eller The Infinity Of Time And Space så väger den faktiskt rätt lätt.

Kort sagt: SATYRICON är skitbra. De vågar experimentera samtidigt som de håller sig inom sitt egna snäva sound som omisskännligt är just SATYRICON. ”Deep Calleth Upon Deep” är en bra skiva som garanterat kommer att hamna på årsbästalistor (även undertecknads!), men som trots det står lite i skuggan av bandets andra alster de senaste 15 åren. För egen del är jag tveksam till om det är den här plattan jag plockar fram om 10 år när jag vill lyssna på den dynamiska duon – trots att man faktiskt nästan överträffar sig själv i musikalisk skicklighet och mod den här gången.

SATYRICON ”Deep Calleth Upon Deep” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!