Recension: SANCTUARY ”The Year The Sun Died”

Du vet hur det är när en sårskorpa är nästan på väg att falla bort? Sådär så att själva såret i stort sett är läkt, men när man inte kan hålla sig och istället petar loss skorpan i förtid så börjar det blöda lite igen, och man får lov att låta bli så att det kan läka ihop igen?

Precis så är det att lyssna på SANCTUARY och deras tredje giv ”The Year The Sun Died”, i alla fall för en sån som undertecknad som har en betydligt starkare relation till bandet NEVERMORE än till SANCTUARY när det begav sig en gång i tiden. Detta är nämligen SANCTUARYS tredje giv, men debuten ”Refuge Denied” och uppföljaren ”Into The Mirror Black” kom -87 respektive -89, så glappet mellan är minst sagt långt. Det glappet har varit till stora delar fyllt av NEVERMORE då medelammarna som bildade bandet en gång i tiden i stort sett ograverade flyttade över till det nya namnet NEVERMORE och byggde sin karriär. Musiken är och har alltid varit modern metal med progressiva inslag, och… att lyssna på ”The Year The Sun Died” har för min del rivit upp såret efter att NEVERMORE splittrades, och det blöder lite igen på så sätt att jag saknar bandet en aning. Att lyssna på ”The Year The Sun Died” har inneburit att jag konstaterat att NEVERMORE skapade ett knippe helt fantastiska album, och att Jeff Loomis hade ett sätt att spela gitarr som lyfte även de lite svagare partierna i låtarna.

Det är bra tur då att den här skivan i sina bästa stunder faktiskt är väl på par med vad sångaren Warrel Dane har åstadkommit tidigare, och det blir som allra bäst när det är melodiskt och lite långsammare. Titelspåret är en magnifik episk sak, låtar som I Am Low och Exitium (Anthem Of The Living) är fullkomligt fenomenala, likaväl som refrängerna i spår som Frozen, Question Existance Fading eller Let The Serpent Follow Me. Det låter så löjligt bra och mycket NEVEREMORE att det är väldigt svårt att skilja akterna åt, och jag gillar det skarpt. Däremot tycker jag att man här hamnar i lite slentrian och ointressanta partier och spår ibland, och en låt som One Final Day (Sworn To Believe), The Dying Age eller The World Is Wired ger mig faktiskt inte mycket. Lika bra som refrängen är på Frozen, lika mycket transportsträcka är versen. Skivan är, helt enkelt, för ojämn för att verkligen slå undan benen på mig. Trots sina stundtals svindlande höga höjder.

Bandet gör för övrigt en bra insats. Dane sjunger lika bra och innerligt som alltid, strängbändandet av Jim Sheppard (bas), Lenny Ruthledge & Brad Hull (gitarr) är fint och skinnsmiskandet från Dave Budbill är stabilt och snyggt. Skivan är dessutom bra producerad, och när man hör bandet ge sig på ett spår som I Am Low (som för övrigt har en väldigt vacker och gripande text) så kommer just produktionen till sin rätt extra mycket. Det är luftigt när det behövs och tungt när det behövs.

Detta är, kort sagt, en bra skiva. Gillar du SANCTUARY eller NEVERMORE sedan tidigare så kommer du att gilla det här också. har du inte hört något av banden så kan det här vara en alldeles utmärkt inkörsport, men i så fall rekommenderar jag fortsatt grävande i bandens övriga diskografi då det är där de riktiga pärlorna återfinns.

Betyget stannar måhända på en trea, men det är mest för att skivan är just ojämn, stundtals är det här bra mycket bättre!

SANCTUARY ”The Year The Sun Died” = 3/5, Bra. Värt tiden och pengarna.