Gillar du rock’n’roll och inte bott under en sten i de senaste fem åren, typ, så har du koll på RIVAL SONS. 2009 släppte de ett egensnickrat album vid namn ”Before The Fire”, men det är väl i samband med alldeles glimrande ”Pressure & Time” (2011) som det tar fart rejält för jänkarna och deras ruggigt svängiga rock. Just ”Pressure & Time” har ju varit Tips på den här bloggen och tillhör faktiskt en av de starkaste rockplattorna som släppts under 10-talet. Det etablerade bandet, i alla fall i Sverige, och sedan dess har man hållit en minst sagt imponerande utgivningstakt. Mitt mellan turnerande och livet som rockband i allmänhet (man har bytt basist en gång, från Robin Everhart till nuvarande David Beste – men i övrigt lyckats hålla samma sättning sen starten) så har man alltså efter ”Pressure & Time” levererat även ”Head Down” (2012), ”The Great Western Valkyrie” (2014, för övrigt med på Rebellängelns Topplista från det året) samt då detta album, ”Hollow Bones” år 2016. Mike Miley bankar trumskinn, Scott Holiday hanterar ledgitarr och frontmannen Jay Buchanan står alltjämt för sång och gitarr, och helt klart har den här gruppen hittat en kreativ gemensam ådra att hämta kraft och inspiration från. Det finns inga dåliga RIVAL SONS-album, ett faktum som är lika sant efter nya ”Hollow Bones” som innan.
Nytt är däremot en lite mer tillbakalutad hållning. Stundtals är det nästan lite melankoliskt, och det finns färre stunder av ”all in ös” än vad man kanske är van vid. Medvetet eller ej så är det uppenbart att låtarna överlag har ett mindre direkt anslag än vid exempelvis nämnda ”Pressure & Time”, och att det tarvas fler lyssningar än vad som varit brukligt. På det hela taget är det kanske bra, speciellt live gifter sig nog det nya materialet väldigt bra och dynamiskt med de gamla stänkarna, men skalar man av enbart skivan ”Hollow Bones” så betyder det också att det är en svagare platta än exempelvis föregångaren ”The Great Western Valkyrie”. Eller i alla fall en skiva med färre toppar och en mer utjämnad leverans.
9 låtar – som brukligt är så är inte ett RIVAL SONS-album någon långvarig eller utdragen historia – varav titelspåret Hollow Bones återfinns i både Pt 1 och Pt 2, och avslutande gospelballaden All That I Want är vacker men sövande trist lämnar inte så mycket i övrigt att kommentera. Tied Up, Thundering Voices, Baby Boy och Fade Out är alla bra men förblir en aning anonyma initialt. De spår som sticker ut mest och fastnar först är Pretty Face och Black Coffee, men i övrigt är det faktiskt som vanligt Rösten med stort R som är halva grejen med RIVAL SONS. Jay Buchanan sjunger rent av för jävla bra, och har såväl karaktär som en särpräglad stämma som tycks kunna lyfta närapå vilken komposition som helst till högre höjder. Det spelar nästan ingen roll om man tar sats från blues, soul eller rock’n’roll, det bara funkar ändå. Rätt häftigt faktiskt.
Nå, detta är inte RIVAL SONS starkaste album isolerat till bara just ”Hollow Bones”, men naturligtvis en bra platta som du ska köpa och ha. I det stora sammanhanget – strecklyssna på allt RIVAL SONS har släppt, gärna i shuffle-mode, så ser du hur bra det kontrasterar med resten av materialet. Skön ljudbild är det också, och ett omslag med en isbjörn som andas moln medan den vadar runt i koraller så det finns ingen anledning att hålla i lädret nu när löningen kommit. Spring och köp bara!
RIVAL SONS ”Hollow Bones” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!
Hörde låten pressure & time på jobbet för en massa år sen. Okey tänkte jag, den gruppen måste man kolla. Köpte snabbt albumet. Men nej, tycker inte att dom håller i längden. Köpte albumet efter också.Men jag tycker likadant. Okey, några bra låtar. Gitarristen faller tyvärr inte mig i smaken och har ett väldigt visset ljud. Däremot är sångaren suverän !! Men dom är fortfarande mil ifrån Zeppelin. Den här skivan lyssnade jag på via Youtube. Men tycker tyvärr samma sak. Men samtidig är det väldigt roligt att såna här band finns.
Verkligen bra att sådana band finns!