Det är egentligen en gåta, detta faktum att brittiska PARADISE LOST spelar på en lokal som Debaser Strand. Ett par hundra i publiken, med möjlighet för oss som närvarar att enkelt komma så nära att vi nästan kan dra sångaren Nick Holmes i skägget eller stänkas ner av hårt jobbande kompgitarristen Aaren Aedys svett – men visst är det en gåta. Fanns det någon som helst rättvisa i världen så skulle det här bandet sälja slut den ena arenan efter den andra, speciellt om man tittar på det faktumet att man klarar att komponera såväl knäckande tunga och hårda låtar, som trallvänliga publikfriare. Dessutom har bandet en stark form på sistone, med flera starka skivor i rad, så det känns lika delar lyxigt som märkligt att få vara med om en så intim tillställning som den som utspelar sig den här torsdagskvällen på Debaser Strand i Stockholm.
Nåväl, bandet har tagit Finlandsfärjan hit på sin turné (tydligen inte en upplevelse man uppskattade, om man får tro på mellansnacket), och släpar med sig relativt tråkiga LUCIFER som förband. Turnén görs på årets platta, starka ”The Plague Within”, och redan när bandet äntrar den lilla scenen står det från början klart att man verkligen inte tänker göra det här den lätta vägen. Istället för att bjuda på en hitkavalkad av gamla klassiska örhängen så kastar sig bandet ut i en benhård version av No Hope In Sight, drar fram lite oväntade Widow från ”Icon” och The Painless från ”Gothic”. Med tanke på de två skivornas låtar så finns det betydligt mer uppenbara val att göra om man är ute efter att flirta med publiken och få en enkel resa.
PARADISE LOST är istället ganska hungriga, och vill tydligt spela låtar som känns rätt för dem just nu. Måhända är det återkomsten till dödsmetall för såväl Holmes (i BLOODBATH) som huvudgitarristen Gregor Mackintosh (VALLENFYRE) som gör det, men det var ett tag sen jag såg bandet så… growliga. Det mullrar, Adrian Erlandsson-vikarien Waltteri Väyrynen smiskar skinn med duglig pondus, Steve Edmondson samspelar sina basgångar med Aedys stenhårda riffande medan Holmes ofta låter som om han just vore uppstigen från graven. Bäst av alla är ändå – som väntat – alla dessa helt makalösa slingor som Gregor Mackintosh får gitarren att leverera.
Som en slingrande orm väver han dem in och ut mot bandets bakgrund, och det är en ren fröjd att se med vilka enkla medel han frammanar melodier som biter sig fast hårt i såväl kropp som själ. Kund jag spela gitarr alls så vore det här en förebild att se upp till.
PARADISE LOST ser, så här nära inpå, lite luggslitna och en aning till åren komna ut som personer, men man verkar inte vilja stanna upp och slå sig till ro. Därom vittnar även det fortsatta setet, och även om vi visserligen får någon allsångsklassiker (As I Die eller avslutande Say Just Words till exempel) så går man sina egna vägar hela giget. Man drar fram såväl den snabbaste som den långsammaste låt man skrivit (enligt egen utsago) som båda kommer från senaste plattan: Flesh From Bone respektive Beneath Broken Earth, Lägg till fina varianter av Terminal och Victim Of The Past så får man en tyngdpunkt på material från just nya ”The Plague Within”, och det passar förstås extra bra såhär inomhus i en liten lokal. Det ger också en relevans, för nu slutar kvällen med att man gärna ser PARADISE LOST nästa gång de kommer också.
Personliga höjdpunkter under kvällen är en rent fantastisk version av Enchantment, den blytunga Praise Lamented Shade samt extranumrets höjdpunkt Faith Divides Us – Death Unites Us, men på det hela taget är jag riktigt nöjd när jag knallar hem i den kalla Stockholmsnatten, precis sådär lagom mörbultad i öronen och med ett leende på läpparna.
Setlista:
No Hope IN Sight, Widow, The Painless, Terminal, Erased, Praise Lamented Shade, Victim Of The Past, Enchantment, Flesh From Bone, Beneath Broken Earth, As I Die.
Extranummer:
Return To The Sun, Faith Divides Us – Death Unites Us, An Eternity Of Lies, Say Just Words
Pingback: …det är så jävla bra! | HEAVY METALE - ROCK 'N' RULE!