Recension: PALACE OF THE KING ”White Bird/Burn The Sky”

Australiensiska PALACE OF THE KING uppfattas av somliga som det nya stjärnskottet på rock’n’roll-himlen, nästa RIVAL SONS. Ett tungt och svängigt rockband som hämtar sin inspiration direkt från forna tiders storheter, och som debuterar med en välproducerad och genomarbetad platta. ”White Bird/Burn The Sky” heter dessutom så eftersom bandet vill att respektive namn ska korrelera till vardera ”A”- och ”B”-sidan på en vinylplatta, och givetvis eldar en sådan inställning på en hype bland alla retrorockare. Jag är själv en av dem, och få saker kan få mig så sprallig som ett nytt band som vågar stjäla de gamla storheternas stil och förnya den utan att det blir plagiat, och det är inte för inte som snurrar plattor med exempelvis nämnda RIVAL SONS eller ZODIAC, CAROUSEL eller CROBOT. Kort sagt: förväntningarna på PALACE OF THE KING och deras debut ”White Bird/Burn The Sky” har från Rebellängelns sida varit massiva.

Bandet består av ett helt knippe människor, det är inte helt vanligt med en sextett. Anthony Troiano (trummor), Sean Johnston (keyboards) samt Andrew Gilpin (bas) utgör svängfundament och stämning, och strängbändarna Leigh Maden och Matthew Harrison gör sällskap med vokalisten Tim Henwood för att fullgöra sättningen. Bandet delar dessutom på sysslor som percussion och munspel och bjuder in gäster för att traktera saxofon och trumpet, så den totala brygden innebär en riktigt mustig soppa med massor av ingredienser. Tanken om ”less is more” gäller inte här, snarare är det Yngwie Malmsteens gamla devis ”more is more” som gäller. Lager på lager, fullt ställ i alla kanaler, och det hade lätt kunnat bli pannkaka av allt om inte produktion varit anpassad efter just detta. Det fungerar som allra bäst när bandet hämtar inspiration från tyngre, nästan doomaktiga akter så som BLACK SABBATH – då kommer den massiva leveransen mest till sin rätt, medan det kan bli nästan lite för mycket av det goda när man letar sig ut på luftigare och bluesigare marker. Mindre LED ZEPPELIN, mer BLACK SABBATH, alltså, i min smak, och skivan innehåller lite av båda. Det blir alltså lika delar blytungt sväng som jag verkligen gillar, och lättare låtar som visserligen funkar men som inte riktigt blir fullträffar i mina öron.

Allra bäst är man i inledande Take Your Medecine, Ain’t Got Nobody To Blame But Myself och kanske framförallt starkaste spåret White Bird (Bring Your Armies Against Me) som är en riktig brottarhit. Tung, svängig och med en melodi som sätter som en baksmälla på nyårsdagen. Resten av skivan är inte alls dålig (och vem vet, kanske gillar du andra spår bättre), men som helhet är dte ändå ganska spretigt i kvalitet, trots att man känner att allt är ganska väl genomarbetat.

Intrycket blir inte en total eufori och en ny favorit, men PALACE OF THE KING framstår ändå som ett band med goda intentioner, bra kunskap och en lovande framtid. Jag hade hoppats på mer, men ljusglimtarna (just spåret White Bird (Bring Your Armies Against Me) är en av de där låtarna som kommer att definiera musikåret 2015 när det summeras, i alla fall för min del) är så pass skarpa att det rättfärdigar de svagare stunderna på ett debutalbum. Och omslaget är ju skönt flummigt!

Jag kan förstå hypen, även om jag inte riktigt tycker att ”White Bird/Burn The Sky” når hela vägen upp den, och att PALACE OF THE KING inte är helt färdiga att ta över världen. Än…

PALACE OF THE KING ”White Bird/Burn The Sky” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!