Recension: NILE ”What Should Not Be Unearthed”

NILE spelar egentligen helt sinnessjuk musik. Man kastar in helt galna trummor som varierar mellan att låta som ett maskingevär och att kasta sig dödsföraktande mellan olika mer eller mindre omöjliga break i en kompott med riff som bryter av varandra hejvilt. I kompotten finner du sedan såväl kakmonster-growl som betydligt renare skrik, solon som kan få vilken hobbygitarrist som helst att börja gråta och en bombastisk matta av krumbuktande basgångar. Kort sagt: musikaliskt spelar man i en division som kräver en oerhörd skicklighet för att det ska fungera, och att lyssna på ”What Should Not Be Unearthed” flertalet gånger är som att sakta borsta fram ett fossil ur marken – lager på lager av helt otroliga saker avtäcks under tålamod. Det som gör att NILE ändå är bra – musik för musikernas individuella skicklighet kan ju annars lätt bli bara pretentiös och trist – är egentligen två saker. Dels klarar man att hålla ihop individernas skicklighet till en gemensam helhet (man kanske kan jämföra det med att lyckas få en trapetskonstnär, en häst med vagn och en soldat att alla marschera i takt trots att de genomför helt olika saker), och dels har man på den här skivan siktat på att presentera sina kunskaper som ganska enkla och lättillgängliga låtar.

Faktum är att ”What Should Not Be Unearthed” nog är det mest lättsmälta och tillgängliga album som bandet presterat sedan eminenta ”Annihilation Of The Wicked”.

Bandet består i vanlig ordning av strängbändarna Karl Sanders och Dallas Toller-Wade (båda gitarr och sång, på den här skivan har Sanders även hanterat basen) samt fantomtrummisen George Kollias. Man har efter skivans skapande fått tillskott av basisten Brad Parris, men jag gissar att det är för att kunna hantera en livesituation främst. Det märks inte direkt att herr Sanders är gitarrist främst, om man säger så, då skivans samtliga partier med såväl gitarr som bas är fläckfritt genomförda. En aning nytt är däremot att man inte drar texter och lyrik enbart i det forntida Egyptens sand, utan väljer att även betrakta dagens omvärld. Ett bra exempel på såväl bandets musikaliska förmåga, lyriken samt förmågan att knyta ihop allt till en låt som svänger och helt onekligen är NILE är skivans öppningsspår och första singel: Call To Destruction. Låten handlar om nutida händelser där extremister faktiskt uttalat att de vill att pyramiderna ska rivas, och texten består till stora delar av faktiska citat i samband med detta. Det hela ackompanjeras av en rent av våldsam låt, som bjuder på såväl piskrens som krossande tyngd. Och det är verkligen en låt också. Ska du bara provlyssna på en enda låt från NILE och ”What Should Not Be Unearthed” så är det ett väldigt bra val, även om jag personligen inte tycker att det är skivans bästa spår.

Det heter istället Evil To Cast Out Evil, och det är skivans andra singelspår. Detta är NILE när man är som bäst, tycker jag, och det är en sån där låt som får en att kunna lyfta vilka tyngder som helst, att kunna springa hur fort som helst. Den pumpar blodet. Även avslutande, tunga och episka To Walk Forth From Flames Unscathed är bra. Majestätisk.

Betygsmässigt har jag velat ett tag, jag tycker att bandet är bra mycket intressantare än på länge och att det är stora fall framåt mot en publiktillvänd produkt jämfört med exempelvis förra given ”At The Gates Of Sethu”, men samtidigt ska det erkännas att bandets intensiva anslag gör att jag får koncentrera mig för att orka hela skivan igenom. Det händer så mycket att det nästan blir överbelastning – kanske är det för att låtarna är så pass bra att de lockar och bjuder in som jag orkar upptäcka alla dessa detaljer istället för att bara ge upp – och det är musik som kräver en del av dig som lyssnare. Helst skulle jag vilja ge dem 7/10, men det är ju lite svårt på en femgradig skala…

NILE ”What Should Not Be Unearthed” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!