Svenska NECROPHOBIC är numera ikoner inom svärtad döds. Det finns få – om ens några – band med deras samlade verk av stordåd under bältet, och skivor som ”Hrimthursum”, och ”Marc Of The Necrogram” (med 2018 års kanske bästa låt Tsar Bomba i låtlistan!) har uppmärksammats ordentligt på den här bloggen förrut. Det är ett band som tar den tid man behöver för att skapa ny musik, och att man nu släpper ”Dawn Of The Damned” endast två och ett halvt år efter just ”Marc Of The Necrogram” är ett tecken på att man har en bra kreativ period för tillfället. Efter det lite trevande introt Aphelion släpper så bandet loss sin sedvanliga melodiska och svängiga soniska attack, och det känns redan i Darkness Be My Guide och Mirror Black som om man valt att fortsätta resan i samma färdriktning som man startade på föregångaren ”Marc Of The Necrogram”.
De första tre-fyra varven med ”Dawn Of The Damned” är lustfyllda, för få band har samma driv och den där lägstanivån som NECROPHOBIC har. Den här skivan är dessutom kryddad med episka The Return Of A Long Lost Soul (Som bjuder på en form av IRON MAIDEN-känsla jag inte kan skaka av mig riktigt. På ett bra sätt då!) och vassaste låtarna Tartarian Winds och The Shadows som över tid höjer sig över den manglande mängden. När man är på varv 5+ så smyger sig en känsla och tanke på: är det inte lite väl… tryggt?
Missförstå mig rätt här, NECROPHOBIC är inte en snuttefilt och man opererar såväl musikaliskt som image- och myrikmässigt inom mörker, död och misär. Det är så att säga motsatsen till tryggt ur det perspektivet, men på samma sätt som exempelvis ”Death To All” och ”Womb Of Lilithu” falnat lite i jämförelse med nämnda ”Hrimthursum” och ”Marc Of The Necrogram” är jag lite orolig för att ”Dawn Of The Damned” över tid inte blir plattan man plockar fram när man är sugen på just NECROPHOBIC-mörker. Allt är inom ramarna och precis enligt bandets recept. Det är en riktigt bra skiva i sig själv.
Hur den står sig mot bandets övriga och stundtals lysande diskografi framåt är en annan fråga, och det är kanske lite för få saker som verkligen sticker ut för att insatsen 2020 ska kännas som karriärens höjdpunkt?
NECROPHOBIC ”Dawn Of The Damned” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!