Som vanligt när det är kändistätt så är det numera ett beställningsjobb från italienska skivbolaget Frontiers Records. LYNCH MOB har förstås sin starke man George Lynch på gitarr (kanske mest känd för sina insatser i DOKKEN), och på partyt har man dessutom bjudit in storheter som Oni Logan (sång), Brian Tichy (trummor) och Jeff Pilson (bas), gamla rock- och hårdrocksrävar allihop som tillsammans samlar på sig en meritlista tjockare än Gula Sidorna. LYNCH MOB är i sig ingen ny företeelse, man har ett förflutet som sträcker sig bakåt över 25 år, och det i sig är en trevlig avstickare från det Frontiers standard-projekt nuförtiden. LYNCH MOB huserar precis som vanligt i facket för glädjefylld, klassisk, bluesbaserad hårdrock. Inget nytt under solen på så vis. Skivan kan kanske sammanfattas enklast enligt den här listan?
Bra saker:
- Medlemmarna. Bra gäng, som dessutom kan sina saker och verkar tycka att hela LYNCH MOB-grejen är rätt kul. Det märks förstås!
- Jämnt och mustigt. Inga låtar faller ur ramen, och stundtals svänger det gött.
- Som vanligt med Frontiers släpp så slarvas det inte med produktion och ljudbild. Kanske väl polerat ibland (det skulle inte skada med lite mer skit och jord i ljudbilden), men allt hörs klart och tydligt
Mindre bra saker:
- Det är rätt slätstruket. Oni Logan sjunger som Oni Logan gör, dvs korrekt och bra. Men inte reser sig håret på armarna av glädje eller känslor direkt. Och det gäller tyvärr också låtmaterialet. Efter 8-10 varv så har jag tyckt att skivan är fin varje gång den spelas – men kan liksom inte minnas en enda låt i efterhand. Möjligtvis Dirty Money då, men då snarast för att jag tyckte den var rätt jobbig i sin refräng, så det räknas inte direkt in som något bra.
- Konkurrensen. Med all fantastisk musik som finns just nu, nyskapande, spännande, glädjefull, hedrande, fantastisk…varför ska man då lägga sin tid på något som är ”okej”? LYNCH MOB gör inte bort sig och kan sina saker, men det räcker liksom inte för att man ska sticka ut i dagsläget.
För att summera – det här är en okej platta. Det är ett gott hantverksskap, och är du sugen på en skiva som inte kräver för mycket av dig som lyssnare och bjuder på en stunds avkoppling så är det här den. Det är lite som att kolla en romantisk komedi på en och tretti – helt okej underhållning för stunden kanske, men inte något som förändrar ditt liv eller som du fortsätter att fundera på i efterhand.
LYNCH MOB ”Rebel” = 2/5. Godkänt. För fans och samlare