Jul, och det kanske innebär lite respit från vardagen för er. Kanske letar du efter lite musikaliskt sällskap som kan blåsa liv i din efter-skink-slitna kropp, som får tomteluvan att fladdra och ger lite variation till alla tomtegubbar som slår i glasen. I så fall är det här rätt inlägg för dig, speciellt om du nu missade förra veckans ”citat-tips” om just den här skivan. Vi snackar alltså om svenska trion LIK och deras debut ”Mass Funeral Evocation”, ett stycke dödsmetall som inte är nyskapande för fem öre men ändå riktigt riktigt bra.Och som du ser på omslaget så är det verkligen en kontrast till alla bjällror och färgglada paket.
Ändå är det verkligen inte dyster musik som herrar Chris Barkensjö (trummor och sång), Tomas Åkvik (sång och gitarr) samt Niklas Sandin (gitarr och bas) presenterar. Tvärtom är det dödsmetall där svänget och känslan står i centrum, och det är inte sällan man reagerar med tankar som ”vafanken, det är ju IRON MAIDEN-gitarrer här” när bandet manglar sig igenom sina 10 låtar. På ett bra sätt, för lyssna exempelvis på inledningen med kanonspåren Serum 141 och Le Morte Homme och känn hur det liksom rycker i luftgitarr-tarmen. Det är kanske utfört med kärlek till tidigt 90-tal, men man har adderat en glädje och ett sväng som jag tycker lyfter plattan bortom det vanliga. Bandet har tillsammans ett helt knippe akter i bagaget, där man varit/är mer eller mindre aktiva i namn som THE RESISTANCE, KATATONIA, NALE, CONSTRUCTDEAD med flera, och det känns som om man verkligen destillerar fram sina erfarenheter på ”Mass Funeral Evocation”.
Som du förstår är det bra – men det du kanske inte visste är att det är en hel del humor på skivan också.
Man blandar nämligen ordentligt i texterna, och seriösa anslag som i nämnda Le Morte Homme (som handlar om soldatens perspektiv i samband med slaget om Verdun under första världskriget) samsas med direkt roliga texter som i Skin Necrosis där huvudpersonen äter sig själv till döds på vad som nog kanske vara det mest makabra jag hört i år. Med glimten i ögat. Det har hänt flera gånger att jag skrattat högt när textraderna levererats, och det är ju inte varje gång det händer när man lyssnar på en dödsplatta!
Skivan har 10 låtar, och jag tycker inte att något av spåren faller ur ramen. Låtar som Ghoul, Sickening, Death Orgasmic, Necromancer, Behold The Beheaded eller Endless Oceans Of Blood är enkla, snabba och okomplicerade. De kräver inte mer än ett varv för att sitta. Och de är bra, så det räcker förstås väldigt långt. Så långt att eder Rebellängeln nog vill hävda att detta är årets bästa dödsmetallplatta (vi får väl se, det drar ju liksom ihop sig till Årsbästalista nu…), och det är ju inte illa pinkat.
Betygsfyran känns given, och det som håller mig från högre betyg är i det här skedet att skivan kanske är lite grund i långa loppet. Efter de första 8-10 varven finns inte mycket mer att avtäcka, på gott och ont.
LIK ”Mass Funeral Evocation” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!
Bra grejer det där!