Tyska trion KADAVAR är tillbaka med sitt fjärde album ”Rough Times”, och för de av er som har koll på bandet sedan innan är det här en extremt enkelt recension. Bandet ruckar inte på sina principer eller sitt sound för fem öre, den här skivan lägger sig fint mellan de två första och lite ”doomigare” och tyngre plattorna och förra given ”Berlin” med sitt fokus på sväng. Inledningen av ”Rough Times” är knäckande tung, för att sen röra sig mot bandets ”glättigare” marker där man blandar in refenser och influenser av pop och 60-talspsychedelika… och man gör det bra. Det låter hela tiden KADAVAR. Köp skivan.
För de av er som inte har någon tidigare bekantskap med KADAVAR kan den inledande delen av recensionen ge en fingervisning av vad du har att vänta dig, men vi ska utveckla det hela en aning. Bandet består av tre långskäggiga snubbar som har tagit med sig 70-talets doomiga hårdrock in i den moderna världen. Bandets gitarrist och sångare Christoph ”Lupus” Lindemann står till vänster från publiken sett när bandet spelar live, basisten Simon ”Dragon” Bouteloop till höger och i mitten – långt fram mot scenkanten – har man placerat trummisen Christoph ”Tiger” Bartelt. Live ser han ut som kakmonstret när han spelar, det är en enda röra av skägg och trumpinnar som frammanar ett vansinnigt sväng. För det är det centrala i bandets musik: svänget. Det spelar ingen roll om man levererar rakare och mer rättframma låtar eller jammigare stycken, det svänger. Alltid. De två första skivorna ”Kadavar” och ”Abra Kadavar” var mer doppade i BLACK SABBATH-syra än tredje given ”Berlin” som släpper in mer ljus (med mycket gott resultat, den skivan placerade Rebellängeln på plats 5 när det kom till Årsbästalistan 2015, en placering som i efterhand faktiskt känns låg!) – och nu har vi alltså hamnat lite mitt emellan de två första skivorna och den tredje.
Inledningen av ”Rough Times” är blytung. Man öppnar med titelspåret som ganska snabbt glider över i Into The Wormhole och Skeleton Blues, och det är nästan så att man som lyssnare kippar lite efter andan. Det är bra, och det är tungt. Därefter släpper man loss trion Die Baby Die, Vampires och Tribulation Nation som ger känslan av att man öppnar fönstret och släpper in lite syre. Det svänger, det svänger baby! Klart beroendeframkallande segment av skivan och undertecknads favoritdel. Avslutningen består sedan av lite gott och blandat – det är SABBATH-minnande Words Of Evil, skönt flummiga och starka The Lost Child och balladiga You Found The Best In Me varvat med rätt trista avslutningen A L’ombre du Temps, ett spår där bandet plonkar på instrumenten samtidigt som det pratsjungs på franska – för ett samlat gott resultat. Skivan har 9 starka spår (varav somliga riktigt starka), 1 avslutande utfyllnad som jag hoppar över när jag spelar plattan. Produktionen är toppklass, bandet är sammansvetsat av otaliga månader och mil på vägarna och besitter en kreativ låtskrivarförmåga som håller dem inom hyggligt tydliga ramar utan att bli förutsägbara och tråkiga.
Kort sagt: detta är en toppenskiva. Betyget har mersmak, och det ska bli spännande att se hur skivan står sig över tid. Köp skivan.
KADAVAR ”Rough Times” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!