Recension: JORN LANDE & TROND HOLTER ”Dracula – Swing Of Death”

Om jag säger rock-opera så gissar jag att du tänker smäktande stråkar, långa passager med instrumentala passager och inte så lite dödtid. Risken är antagligen rätt stor att en platta som handlar om Dracula – den klassiska Bram Stoker-versionen – som framförs som rock opera inte direkt får det att hetta till för dig, speciellt om du tänker just som jag misstänker om rock-operor.

Den här gången har dock fel.

När norske sångaren Jorn Lande tar hjälp av gitarristen Trond Holter(kanske mer känd som Teeny i bandet WIG WAM) för att presentera historien om Dracula och hans inre kamp så skiter man blankt i alla traditionella och konventionella sätt att närma sig ordet ”rock opera”, och levererar snarare en temaskiva än något annat. Det är 10 låtar som levererar klassisk melodiös hårdrock och inget tramsande emellan. I stort sett. Det enda ”opera” eller ”musikal” man kan känna av är att en del låtar i sig är målande och episka, samt att Dracula (Jörn, alltså) växelsjunger med sin första kärlek Mina – som levereras av Lena Fløitmoen Børresen – på en del spår. I övrigt är det driven hårdrock. Är det något som sticker ut så är det kanske att Trond Holters gitarrspel ibland låter som… Gary Moore. Det luktar iaf väldigt mycket av den där irländska folktone-nerven i vissa riff och passager, oftast med lyckat resultat.

Första gången jag fick höra om den här skivan var i samband med att jag intervjuade Jörn för Werocks räkning för i runda slängar två år sen. Då var han och Trond i skapandetagen med just den här skivan, och herr Lande var väldigt upphetsad över det hela (faktum är att han var så inne i det att han missade den första intervjutiden… du behöver nog läsa om det där faktiskt), och berättade ganska mycket om sina tankar med plattan. Med det i bagaget så är det förstås extra roligt att få ta del av resultatet, och jag kan som sagt konstatera att det inte är en traditionell rock-opera, precis som utlovats. Det är rätt bra, för texterna är överlag bärande genom skivan och ger ett fint sammanhang samtidigt som man då slipper dötid. Nästan. Sämst och mest dötid står faktiskt första spåret för, relativt korta och rätt intetsägande Hands Of Your God har blivit en sån där låt som jag hoppar över i stort sett varje gång. Det kan även bero på att efterföljande duon med förstasingeln Walking On Water (klicka här för video) samt titelspåret Swing Of Death är väldigt bra och jag varit otålig för att komma fram dit. Den första av dessa två är klassisk Jorn-hårdrock, den andra är… ja.. så nära dansband man bara kan komma med hedern i behåll. Titelspåret inleder med raspigt ljud, känsla av storbandsjazz för att sedan blomma ut i en refräng som känns så mycket ARVINGARNA att det är larvigt. Men. Det funkar. Det funkar väldigt bra, dels för att man sedan eskalerar tyngden och ”hårdrockigheten”, dels för att Jörn sjunger jävligt bra. Vet inte hur många gånger jag nynnat på den låten sen jag fick promoleveransen i december, men det är många.

Skivan är sedan ganska jämn. Spår som Save Me, River Of Tears och Into The Dark håller väldigt bra kvalitet, men jag tycker inte att de andra spåren fallerar för det. Jörn och Trond vill gärna peka på att inspirationen kommer primärt från QUEEN och MEAT LOAF, med en gnutta ALICE COOPER över sig. Jag vet inte om det märks direkt, det skulle vara känslan för det lite storslagna och episka i melodierna, annars tycker jag att det är bra, relativt okomplicerad hårdrock som inte faller allt för långt från Landes övriga träd (trots att han är en väldigt mångfacetterad artist, se detta inlägg för en riktig hyllning!). Bandet som backar upp Jörn och Trond består av Bernt Jansen på bas och Per Morten Bergseth på trummor, och tillsammans med den snygga duettsången lägger de ett fint fundament för de båda huvuddrivande musikerna att leverera på. Att Jörn sjunger bra, det visste jag ju, men att Tronds gitarrspel kunde vara så pass varierat och mångfacetterat samtidigt som det faktiskt lyser hårdrock om det – det är lite av en överraskning, och säkert ett resultat av mina förutfattade meningar avseende WIG WAM. Visst lirade han (och hjälpte till med låtskrivandet) på förra JORN-släppet ”Traveller”, men det känns som att han släpper loss på ett annat sätt här. Kul att bli överraskad positivt dock, inte bara för leveransen rent musikaliskt, utan även av rakheten i musiken.

Kanske är jag färgad av att jag fick lite förhandsinfo av Jörn i samband med intervjun, men det må så vara. Skivan är riktigt bra, tycker jag, och gillar man melodiös hårdrock med bra sång (och kanske har en extra sweet spot för konceptskivor) så är det här ett givet köp för att starta skivåret 2015.

JORN LANDE and TROND HOLTER present DRACULA ”Swing Of Death” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!