Det krävs ungefär ett enda varv med INGLORIOUS självbetitlade debutplatta för att kunna konstatera att:
- Detta är musik som verkligen ärver alla krafter, influenser och charm i rakt nesstigande led från klassisk hårdrock modell 70- och till viss del 80-tal. Du vet, då den klassiska bluesiga och rätt svängiga hårdrocken var stor (det är inte bara omslaget som minner en del om DEEP PURPLEs ”Slaves And Masters”, om man säger så…). De här snubbarna har lyssnat mer än bara litegrann på klassiska plattor med YNGWIE MALMSTEEN, RAINBOW och Y&T.
- Det är frontmannen Nathan James som är stjärnan i INGLORIOUS. Hans röst är fenomenalt bra, och allt samverkar för att placera den i centrum. Låtarnas uppbyggnad, produktionen – rubbet gör sitt bästa för att lysa med strålkastarna på just James sånginsats.
- Det här är en debutskiva, och som sådan är låtmaterialet rätt ojämnt. Gissningsvis har man petat in typ alla låtar man har på plattan – skulle förvåna mig en del om det finns mängder med material som bandet ratat i processen. Många av låtarna är riktigt starka, men det finns en del lite svagare kort som försöker komma undan med genom att gå tillbaka till punkt nummer 2 i den här enkla listan: hoppas att strålglansen från sånginsatsen ska täcka skavankerna. Det märks till exempel bra i tredjespåret High Flying Gypsy, en rätt slätstruken och seg historia som hade fallit platt utan lyftkraften i James stämband. Det finns fler exempel på plattan (och det märks kanske tydligast efter en 5-10 varv med skivan), men detta är det bästa exemplet eftersom den efterföljande låten är Holy Water – ett spår som går i typ samma takt men där man lyckats hitta ett ärligt groove som gör den låten mycket mer intressant. Kontrasterna gör det uppenbart.
Allra bäst är dock ”Inglorious” när bandet släpper alla tyglar och bara öser. Satan vad det svänger om spår som inledande duon Until I Die och Breakaway eller Warning (som fått min barn att hoppdansa i vardagsrummet varenda gång den rullat förbi hemma)! Det är faktiskt helt omöjligt att värja sig mot glädjen och drivet när bandet hittar sin slipstream av kraft, och det slutar garanterat med att man sitter med jordens grisflin i fejset medan man spelar med på påhittade trummor och luftgitarrer. Inkonsekvent kanske du tänker, att påstå att Nathan James sång är stjärnan för att sen gå bananas över bandets sväng – men låt mig förtydliga: resten av bandet är verkligen inte dåliga på något sätt. Det ena utesluter inte det andra. Trummisen Phil Beaver står för en stabil insats, Colin Parkinson (bas) och Wil Taylor (kompgitarr) ger en fantastiskt tablå för James röst och Andreas Z Erikssons (svenskt bidrag!) gitarrspel. Alla i bandet är dessutom till stora delar varit med i komponerandet av låtarna, något som säkert bidrar till att hitta ett skönt groove och samspel. Liam Holmes adderar en del keyboards, men i konvolutet står han lite på sidan av så han har en bit kvar innan han får vara fullvärdig medlem kan man tänka.
Totalt 11 spår, en del riktigt bra och en del som kanske hade behövt något mer tid på nacken, en del mer arbete för att bli sådär grymt bra. En otroligt intressant debut av ett knippe begåvade musiker som leds av en röst som kan mäta sig med nästan vem som helst av de stora hårdrocksstjärnorna – det här är verkligen en sån där skiva som balanserar mellan betyget 3 och 4. Jag har valt det lägre, av den enkla anledningen att konkurrensen inom detta gebit – klassisk melodiös och bluesig hårdrock – är mördande. Ska man sticka ut över mängden och skapa sig ett namn och en nisch så krävs så sjukt mycket, dels eftersom man jämförs med de alltjämt aktuella klassikerna man har som egen förebild, dels för att det finns så många som gör nästan samma sak. INGLORIOUS är stundtals så glimrande att de klarar biffen, men inte i alla låtar. Än. För det här bandet ska ni ha koll på…!
INGLORIOUS ”Inglorious” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!