Recension: IN FLAMES ”Siren Charms”

IN FLAMES goes KENT. Typ.

Det är sammanfattningen i extremt raljerande och grova ordalag om man ska summera Göteborgsinkonernas elfte fullängdsgiv sedan debuten ”Lunar Strain” 1994. Bakom dessa till synes enkla rader döljer sig dock en oändligt mycket mer komplex historia, och det första man får ta ställning till är hur en skiva likt ”Siren Charms” ska bedömas; i jämförelse mot tidigare diskkografi och katalog, eller som enskilt verk? För en sak är tydlig – detta är inte ännu en skiva i raden av IN FLAMES-skivor. Bandet har ändrat sitt sound ganska radikalt och är närmare rock än någonsin tidigare. Om du exempelvis startar med tredje spåret, Paralyzed, och lyssnar dig framåt ett tag (genom Through Oblivion, With Eyes Wide Open och Siren Charms exempelvis) så kan du snabbt konstatera att det här inte påminner mycket om hur bandet lät en gång i tiden. Det här är förpackat på ett sätt som gör att du som vill ha ditt IN FLAMES som de lät i början av karriären, helst på andra sidan millenniet (innan ”Clayman”) inte kommer finna mycket som behagar. Det här är musik och låtar som siktar på radiospelningar en masse, och det även utanför de gängse kanalerna, och nu kommer ett kanske något kontroversiellt uttalande:

Jag gillar det, och tycker att detta är det mest intressanta, bästa och nydanande som kommit från IN FLAMES på i alla fall 10 år.

Skivor som ”Come Clarity”, ”A Sense Of Purpose” och ”Sounds Of A Playgrund Fading” är visserligen inte dåliga skivor, men såhär i efterhand så flyter de ihop och blir i backspegeln rätt…går. Ointressanta, i sin ihopklumpade massa. Jag lyssnar i stort sett aldrig på dem, helt enkelt för att de är en aning själlösa i jämförelse med tidigare alster.

Det ändras med ”Siren Charms”, tycker jag, även om jag kan förstå att detta är en skiva som kanske alienerar en del fans. Eller rättare sagt, slutför alienationen för dessa fans, jag misstänker att det varit på gång ett tag för dem som nu släpper taget helt. I stället kommer nya fans till, och jag tycker att det här är en alldeles utmärkt skiva om bandet avser bygga vidare på sin framgångsvåg och mot ett mål att bli ett av arvtagarbanden som klarar av att fylla stadions. På ”Siren Charms” finns material för att prångla ut en 4-6 singlar som kan nå en bredare massa, och trots det så är jag säker på att skivan främst kommer att betraktas som en transitionsskiva när bandets karriär så småningom ska summeras. Transitionen mot ett bredare sound, mot en bredare publik, mot en personlig nytändning. Det sistnämnda tycker jag märks tydligt på skivan dessutom, att det här är en skiva som bandet verkligen vill göra. Kanske har det med produktionen att göra – skivan är inspelad i anrika Berlinstudion Hansa Tonstudio (ett faktum som märks på ljudbilden som är vrålsnygg och känns påkostad) – och kanske har det med beslutet att låta konsten gå sina egna vägar att göra. Jag vet inte det. Det jag vet är att resultatet är intressant och fräscht.

”Siren Charms” bjuder på 11 spår i sitt originalutförande, och redan efter första varvet med skivan är det påtagligt att här skriks mindre (eller nästan inget) än vad som är brukligt. Ibland får vi ”knarrsången” av Anders Fridén, och ibland sjunger han på rent på riktigt. ”Knarrandet” funkar sådär för mig personligen, men jag är rätt överraskad över hur bra han presterar sångmässigt på skivan. Bandet i övrigt (Daniel Svensson på trummor, Björn Gelotte och Niclas Engelin på gitarr samt Peter Iwers på bas) är stabila som fasen, och jag tycker att det är extra spännande att bandet klarar av att spela en aning återhållsamt och tajt på samma gång. I spår som Monsters In The Ballroom, In Plain View eller Filtered Thruth så rör man sig ledigt mellan relativt lågmälda verser och refränger så smittsamma att de kunde bli brottartunga hits på skorskalig nivå om de exempelvis medverkade i Melodifestivalen. Ja. Så ”kommersiellt” är det här albumet stundtals, framförallt när det kommer till refrängerna, och faktum är att delar av de första varven med ”Siren Charms” går till att som lyssnare släppa tankarna på att det är just så okonstlat och tilltalande. Att släppa taget om sådana tankar och faktiskt bara… lyssna.

När man gör det, lyssnar utan förutfattade meningar och förväntningar, så träder ett riktigt bra album fram – men det kommer inte att vara alla av bandets fans som klarar att frigöra sig från sina egna ”krav” på bandet.

Rebellängeln tycker som sagt att det här är intressant, nydanande och kul. Bra, IN FLAMES!

IN FLAMES ”Siren Charms” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!