Recension: IN FLAMES ”Battles”

Ibland är det märkligt, det där med hur stor skillnad det kan vara i verkanshöjden beroende på om det är en helhjärtad ”på liv eller död”-insats eller om det är något som spikats ihop med en klackspark och ett leende. Har man dessutom den diskografi som IN FLAMES besitter så blir det liksom lite… ”jaha” när det sistnämnda sker, och så är det tyvärr med årets skiva ”Battles”. Spontant och initialt tänker man att det där var ju liksom inte så mycket att hänga i julgranen. Lite pliktskyldigt sådär, det borde komma en platta det här året. Inte ”jävlar, där träffade de en kreativ ådra och vill verkligen säga något”. Kanske är dte för att man åkt till soliga Los Angeles (Hollywood) och spelat in plattan, kanske är det för att man inte haft Daniel Svensson på trummpallen (det är amerikanen Joe Rickard som sköter den saken här) eller så är det för att man arbetat med producenten Howard Benson (känd från mellanmjölksakter som My Chemical Romance, Kelly Clarkson och Papa Roach) som gör det – men så urvattnad som första lyssningen av ”Battles” är har man inte hört IN FLAMES på… ja, kanske någonsin?

Det låter vekt. Ointresserat. Tillrättalagt. just ordet pliktskyldigt känns träffande, och det är ju verkligen inte vad man brukar förknippa med dem. Oavsett vad man tycker om dem så brukar de utmana. Utveckla sig och tvinga lyssnarna att följa med, och jag gillade verkligen förra given ”Siren Charms”, deras kanske lugnaste platta så långt. Den hade dock själ och hjärta hela tiden.

Så, med dessa ord och motorsågen igång – hur kan det då komma sig att betyget landar på en trea? (Erkänn, du har rean tjuvkollat!)

Efter ett par varv med ”Battles” så händer något – refrängerna fastnar. Som tuggummi. Det må vara byggt för radioskval, men det är riktigt svårt att värja sig när allsången pockar på. The End, Like Sand, Save Me eller Before I Fall – det är bara att välja. Jag gissar att såna låtar kommer att göra sig sådär löjligt bra när de mixas in i övriga diskografin när bandet spelar live. Lite extra tryck och elakhet så växer de förmodligen ut till riktigt fina stunder. Visserligen kvarstår en del tråkiga stunder – att bandet inleder med direkt sövande och svaga Drained är lite av en gåta tycker jag – men det är ändå lite av bandets styrka över tid som visar sig. Det är helt enkelt svårt att lyssna på en IN FLAMES-skiva mer än ett par varv och inte fastna i den. I alla fall i delar av den.

I huvudsak är det duon Anders Fridén (sång) och Björn Gelotte (gitarr) som står som avsändare av musiken om jag förstår det rätt, och tillsammans med Niclas Engelin (gitarr) och Peter Iwers (bas, men numera har han annonserat sitt avhopp från bandet) så sitter man inne med så mycket rutin att de drar i land även en halvhjärtad insats.

Jag landar på en svag 3:a i betyg, och konstaterar att det är ett par låtar från ”Battles” som kan tänkas ingå i en spellista, och att skivan som helhet knappast kommer vara den som plockas fram när jag är sugen på yster ringdans signerad IN FLAMES. Läs Aftonbladets recension istället, för en mer nyanserad text. Här knyts det snarast nävar i fickor och konstaterar att det var bättre förr…

IN FLAMES ”Battles” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!