Recension: GHOST ”Meliora”

Svenska GHOST har du knappast missat. De slog in på scenen med dunder och brak för några år sedan, med ett koncept som bygger på bandmedlemmarnas anonymitet och ett poppigt omslag i musiken som levererar ett budskap om rent jävulskap inlindat i skira melodier. De har hyllats oreserverat av såväl publik som artister och kritiker, och trots att man nu har kört racet ett par år så har man i stort sett lyckats behålla sin anonymitet, och fortsätter vara ett par namnlösa gastar som står för musiken, frontade av Papa Emiritus. Visst, man kör med ”byte” av frontman i form av att man gått från Papa Emiritus I, via nummer II för att numera använda Papa Emiritus III i samband med denna den tredje skivan, men som helhet är allt närapå oförändrat. Att bandet har sitt säte i Linköping är hart när det enda man har tillstått (se om inte annat Hopmaestros recension av bandets öl Nils Oscar Ghost Grale Lincopia). De två tidigare skivorna ”Opus Eponymous” och ”Infestissumam” har inneburit en raketkarriär som tagit bandet till den yttersta eliten på bara några få år, och nu är gruppens tredje album ”Meliora” avtäckt och tillgängligt. Det svåra tredje albumet. ”Meliora” kan översättas till ”strävan eller sökandet efter något bättre”, och innan vi kommer in på skivan som sådan så behöver eder Rebellängeln rensa luften lite avseende GHOST. Krypa till korset lite.

Jag är en liten tvärvigg när det gäller GHOST. Det är inte helt enkelt att sätta fingret exakt på varför, men jag har inte helt enkelt för bandets image och sätt att uttrycka sig (inte musikaliskt, utan i intervjuer och det här med anonymiteten och hemlighetsmakeriet), och som den lilla människa jag är så dömer jag GHOST hårdare än andra band. De två tidigare skivorna har landat på betygsfyror båda två, men det har nästan varit lite motvilligt, och jag ska erkänna att det är väldigt sällan – eller aldrig – som jag går tillbaka och lyssnar på dem. De är finfina när de spelas, men jag väljer bort dem för att prioritera annat. Det kan bero på den här småsintheten, i alla fall till viss del, men jag tror att det mest är för att jag inte funnit den långsiktiga lockelsen tillräckligt stor för att återvända oftare.

Och gissa vad? Jag hade samma buttra attityd gentemot ”Meliora”. Kompisarna och media har hyllat plattan så jag nästan rodnade innan jag ens hört den, och naturligtvis blev jag bara kärvare av det. De första två-tre varven tyckte jag också att det här verkligen bara ännu ett GHOST-album, även om det direkt hördes att de klarat att leverera på samma nivå som innan.

Så snurrade skivan hemma en helg. Hela tiden, eftersom få band är lika lämpliga som GHOST när du vill hylla Satan utan att lägga rabarber på stämningen hemma bland fru och barn. Den rullade kanske en 10-15 varv den helgen. På högre och högre volym. Och framförallt – med mer och mer entusiasm från undertecknad. Efter varv 15 eller så så är det bara att erkänna: detta är med lätthet bandets starkaste alster, och det som faktiskt får mig att ge upp min motsträvighet. ”Meliora” kommer att dyka upp på så många årsbästalistor att det är rent av löjligt – men välförtjänt. På detta den tredje skivan är nämligen bandet verkligen i sitt esse, och lyckas på ett mycket förtjänstfullt sätt knyta ihop såväl det lite dolda mörkret och tyngden med melodier som lika gärna skulle kunna vara snickrade av AVICII, med tanke på hur lätt de fastnar i hjärnbarken.

Låtar som Spirit, From the Pinnacle To The Pit, Cirice, Majesty och Absolution får dessutom sällskap av en sån där riktig dräpare, en sån där låt som skapar och definierar karriärer. He Is är måhända inte min personliga favorit för tillfället (det är i skrivande stund snarare avslutningen med Absolution, och Deus In Absentia, tror jag..), men den har en sådan kvalitet och lyskraft att det sticker ut omedelbart, och en bärkraft som kommer att göra bandet till var mans egendom. Den går genom genrer, radio, TV, generationer. Skivan som helhet är producerad för att glida ner lätt, och med ett omslag som tävlar om det snyggaste i år. Kort sagt så levererar GHOST en helhet med detta ”Meliora”, och även om det finns svagare stunder (jag ser inte storheten med de små instrumentala sticken Spöksonat och Devil Church, samt tycker att Mummy Dust tuggar på tomgång) så finns inte mycket att bråka om.

”Meliora” kommer att räknas som en klassiker framöver.

GHOST ”Meliora” = 5/5. Fantastiskt. Ett måste!