Man kan nästan säga att den här skivan avslöjas av dels bandets historiska sound, och dels singlarna: det är en jävla härlig platta DEAD LORD levererar. Nyskapande? Nä. Nytt sound? Nixpix, det är fortfarande THIN LIZZY som är gudar och den ultimata förebilden för Växjöpågarna, och varför ska man ta avsteg från ett fungerande och otroligt charmigt sätt att närma sig musiken? ”Don’t fix what isn’t broken”. ”Surrender” är bandets fjärde fullängdare efter ”Goodbuy Repetence”, ”Heads Held High” och”In Ignorance We Trust”, och det ska sägas med en gång: detta är bandets starkaste epos till dags dato! Redan vid inledande Distance Over Time sätter bandet markeringen för vad man vill åstadkomma, det är en mix av det lite melankoliska sound man alltid haft i sin botten och det sorglösa sväng som kännetecknar dem när de träffar rätt. Där och då är man nästan det ultimata sommarsällskapet.
Över ca 41 minuter radar man sedan upp hela registret. Drivet i Bridges är närapå omöjligt att värja sig mot och framkalla luftgitarrer. Den underbara sorgsenheten i Messin’ Up som med sin ska-takt skär nästan i hjärtat innan den sedan sömlöst och oerhört snyggt faller över i mörka Dark End Of The Rainbow – en av skivans absolut starkaste låtar. Klacksparkar som The Loner’s Ways, Gonna Get Me eller Evil Always Wins har den där kärnan av spelglädje och träffsäkerhet som får det svåra att verka enkelt. Kort sagt: man vill sjunga med direkt, och det är nästan lika lätt att tänka sig en livekonsert med en svensk skald som Ulf Lundell en sommarkväll (erkänn – är du i en svensk folkpark och ser Uffe framföra (Oh La La) Jag vill ha dig så sjunger du med – det är liksom inympat i den svenska folksjälen) som ett mer traditionellt hårdrockssammanhang. Det ska ses som ett styrkebesked, för hur många skivor släpps numera som spontant närapå TVINGAR sina lyssnar att dansa och sjunga med?
Precis. Det är en förmåga få förunnat.
Hakim Krim har den där sköna desperationen i rösten som gör att det nästan spricker, Martin Nordin & Adam Lindmark utforskar bas/trum-samspelet vidare och är kanske de som främst symboliserar det där med att göra det svåra enkelt – det känns väldigt självklart, allting, och att ha så mycket ”luft” mellan anslagen och ändå ge en känsla av driv och sväng imponerar på undertecknad. Gitarren har lämnats från Olle Hedenström till Ryan Kemp om jag förstår saken rätt, och det är en inspirerad insats vi bjuds på. Tajt, och med snygga avvägningar mellan riff/solo/slingor. Det är bra synd att tiderna är som de är, för känslan är ju att ”Surrender” och denna musikaliska insats hade skjutit DEAD LORD mot den absoluta rock’n’roll-eliten om de fått spela live i den utsräckning de brukar.
Riktigt bra platta, detta!
DEAD LORD ”Surrender” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!