Svenska DEAD LORD svepte mig fullständigt av fötterna med sin debut ”Goodbuy Repetance”, en skiva som kom att spelas under i stort hela sommaren 2013, som skapt för loja grillkvällar i gott sällskap. Inför debuten med den finurliga titeln ”Heads Held High” (kan ju betyda såväl stolthet som det lite ockulta och makabra bokstavliga som omslaget visar) så fastslår man att ”the mission was to rock. It still is”, och det lovar ju otroligt gott. 10 spår (+1 om man köper digipacken då man får med THE CULT-bonmuscovern Burnin For You) får man, och man startar skivan med att säga.. farväl. Eller Farewell, som låter heter på engelska, och det är faktiskt inte helt fel – för mer än något annat tycker jag att ”Heads Held High” är en lite sorglig och melankolisk historia. Lite som att säga adjö.
Det kan förstås bero på att frontmannen Hakim Krim har en stämma som inte så lite påminner om Phil Lynnot i sitt uttryck, samtidigt som han och gitarristen Olle Hedenström levererar tvillinggitarrer med samma sätt att närma sig musiken som just THIN LIZZY hade. Och jag har alltid tyckt att det funnits en underton av sorg i irländarnas rock. DEAD LORD består förutom de nämnda stränbändarna av basisten Martin Nordin och trummisen Adam Lindmark, och med fin känsla mejslar man tillsammans ut ett knippe lite lågmälda känslosamma rockpärlor som inte sällan håller ett relativt lågt tempo. Känslan som förmedlas är mindre ”dricka-öl-och-elda-hotellrummets-inredning”-rock och mer eftertänksamhet. Om debuten var en skiva jag tog till mig under sommarljuset så känns denna uppföljare som en som klippt och skuren för hösten, precis i skarven innan det fullständiga mörkret lägger sig över vårt avlånga nordliga land.
Låtmässigt är det en mycket jämn historia som presenteras. Det finns inte ett enda svagt spår som faller ur ramen, även om jag skulle kunna önska att med ett så lockande och ockult klingande omslag så fick vi lite ren djävulsdyrkan någon gång, snarare än livsåskådningar. Som om nu jag skulle bestämma, DEAD LORD följer förstås sin egen instinkt och skriver texter om vad de tycker är relevant. I det här fallet mynnar det ut i spår som Ruins, No Regrets, The Bold Move och When History Repeats Itself. Mina personliga favoriter finns på slutet av skivan, med relativt snärtiga Don’t Give A Damn samt den stundtals nästans dansbandstempogungiga titellåten. Däremot saknar jag en tydlig ”etta”, den där låten som ger bandet skjuts i karriären och som känns helt självklar att inkludera på spellistor och samlingar. Tyvärr, för med Century Media i ryggen, två skivor av obestridligt hög kvalitet, kunnande och vilja så lär DEAD LORD ha fantastiska möjligheter att karva ut en rejäl bit av rock’n’roll-kartan åt sig själva – och med draghjälp av en självskriven dunderhit hade resan blivit lättare och snabbare. Nu blir det mer kämpa, men jag är övertygad om att man har den kampen i sig.
Betygsmässigt är jag kanske orättvis, men jag har debuten färskt i trumhinnorna och jag finner den bättre. Måhända beror det på min uppfattning om att det var en ”gladare” skiva och att det helt enkelt passar mig bättre när det gäller rock’n’roll, måhända är det att ”Heads Held High” klingar mer THIN LIZZY än debuten (och jag har väl aldrig fallit helt pladask för just Lizzy), men jag stannar på ett ”3, Bra”. Även om omslaget är så tufft att det nästan borde ge en extrapoäng bara det…
DEAD LORD ”Heads Held High” = 3/5. Bra. Värt tiden och pengarna!