Omslagsbilden på jänkarna CATTLE DECAPITATIONs sjunde fullängdsalbum ”The Anthropocene Extinction” är vid första anblicken ganska stötande och känns blodig. Vid andra anblicken är den faktiskt än värre, för tittar man noga ser man att det som väller ut ur den döde mannens inre inte alls är vad man tror – det är små färgglada bitar av plast. Allt tar faktiskt en liten vändning till det värre, för ser man det krasst för vad det är så är det ett ställningstagande och en belysning av ett faktum som vi nog lite till var mans tenderar att förtränga i vår vardag: det håller på att gå åt helvete, och anledningen är vi. Mänskligheten håller faktiskt på att utrota oss själva. Världsmiljön mår sämre och sämre och vi tar mer och mer genvägar för att skapa ekonomiskt framgångsrika lösningar på bekostnad av vad vi stoppar i oss och hur vi konsumerar. Fortsätter vi på samma inslagna väg så kan man se att det blir god natt, finito, the end så småningom. Det är sånt som jag inte riktigt orkar fundera på när jag försöker få ihop livspusslet med dagishämtningar, arbete, personliga intressen och andra i-landsutmaningar, och därför behövs akter som CATTLE DECAPITATION.
Då och då kan man nämligen behöva en käftsmäll.
Reboot. Reset. Restart.
Redan från inledande Manufactured Extinct slår bandet in lyssnarens tänder med aggressiv men svängig grind core, samtidigt som man serverar smärtstillande lindring i form av de löjligt melodiösa och smittsamma refrängerna, framförda med någon form av ”ren” sång. Sen fortsätter man över hela skivan, och visserligen pekar titeln på utrotningen av djurlivet due to mankind (se även den här artikeln om detta den sjätte utrotningen), men slutet blir samma sak ändå. Game Over. Och det är fascinerande, för mitt i det där livspusslet jag beskrev, i konkurrens med så löjligt många nya stekheta skivor som släpps nu (IRON MAIDEN! SLAYER! GHOST! KADAVAR! MOTÖRHEAD! AMORPHIS! Listan kan göras lång..) så lyckas ”The Anthropocene Extinction” faktiskt få mig att stanna upp och fundera.
Den där käftsmällen tog bra, men anledningen till att det fungerar är ändå att låtmaterialet är så bra.
Herrar Travis Ryan (sång, keyboards), Josh Elmore (gitarr), Derek Engeman (bas) och Dave McGraw (trummor) har skruvat ihop en skiva som dels består av ett par riktigt smaskiga dunderlåtar (här måste Circo Inhumanitas, Mammals In Babylon, Plagueborn, Not Suitable For Life och Pacific Grim nämnas), och dels har ett bra flyt. Man tröttnar inte, och trots att just grind core kan vara tröttsamt i för stora doser (hej smatter på trummorna och hundskall till sång!) så blir det aldrig så här. Det har dels med refrängernas lockelse att göra, men även med hur låtarna är placerade på skivan. Detta är helt klart ett av de bästa extremmetallalbum som kommit år 2015, och att det kan få en att stanna upp och reflektera över hur man egentligen lever är kanske ett bevis för det. Kanske borde organisationer som Greenpeace och Världsnaturfonden leverera ett ex av ”The Anthropocene Extinction” som bonus för tilltänkta nya medlemmar?
Betygsmässigt är det här en gjuten fyra, tycker jag. Kolla in mitt fredagsmys med skivan för en inbäddad spellista, ifall du nu är sugen på en knytnäve i ansiktet – med efterföljande eftertanke och omsorg.
CATTLE DECAPITATION ”The Anthropocene Extinction” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!