Milstolpe.
Omedelbar klassiker.
Karriärsdefinierande.
Välj valfritt av dessa, eller alla.
Det är ändå så känslan är såhär pass tätt inpå släppet av polska BEHEMOTHs tionde studioalbum ”The Satanist”, det första sedan 2009 och frontmannen Adam ”Nergal” Darski seger över leukemin.
Kanske är det undertecknad som läser in för stor betydelse i just den kampen, av effekten av att stå öga mot döden och sedan kunna bryta sig ur dess kalla fingrar och gå vidare i livet…men…känslan som vilar över den här skivan är för mig tydlig. Behemoth, och främst huvudskaparen Nergal, har kastat alla ok som förväntningar innebär åt sidan, man har struntat i normer, regler och mallar för vad BEHEMOTH är och har varit.
Istället har man låtit skapelsen bara flöda fram, oförstörd.
Resultatet är förstås BEHEMOTH ändå, ty musikernas skicklighet och sätt att uttrycka sig är inte väsensskilt mot tidigare, men det är ändå tydligt att något har hänt.
Där verktygen tidigare begränsades till en hammare och en slägga (funkade inte första slaget med en hammare så tog man helt enkelt till större doningar och bankade på, resultatet är sådana fantastiska käftsmällar som nu ca 10 år gamla ”Demigod”) så har bandet en mer komplett verktygslåda att tillgå.
Arsenalen för att framkalla ett ondsint rens som blir en helhet är helt enkelt fler, och vi som lyssnare vinner på det.
I låttitlar innebär det att spår som O Father, O Satan, O Sun har ett episkt anslag som klingar av fornnordisk black metal (jag tänker faktiskt osökt på känslan i ett spår som One Rode To Asa Bay med BATHORY) draget genom polackernas egna filter, där ett spår som Ora Pro Nobis Lucifer (ett av skivans absolut starkaste kort) bjuder på ett sväng som är direkt hälsovådligt, och faktiskt påminner om just det gung som svenska NECROPHOBIC har som signum (vilket är lite ironiskt med tanke på den här Tvekampen...). Det betyder att det magnifika titelspåret samt Amen och Ben Sahar är riktigt starka Behemothspår som inte går på full gas hela tiden och att det egentligen inte ens i relativt höghastighetsrensande In The Absence Ov Light bjuds på enbart pisk – här finns även ett lugnt parti insprängt.
Överlag tycker jag att ”The Satanist” känns mer black metal än death metal, framförallt i just stämningen.
Det magnifika och närapå lite överlägset självklara anslaget.
Leken med skuggor, kontraster där långsammare och svängigare partier får sällskap av hårdare passager.
Och det orkestrala. Det är inte ovanligt att bandet låter en matta av dubbelkaggar och sköna riff sträcka ut sig mot framförallt blåsinstrument som horn – kanske mest tydligt i inledande (och i övrigt faktiskt relativt svaga kortet, i alla fall jämfört med övriga spår på skivan) Blow Your Trumpets Gabriel, där avslutningen är ren och skär black metal-poesi i just den formen.
I min version får man förklarande liner notes till alla spår. Det behövs, men man kan ändå inte läsa texten eftersom den är skriven med så sirlig och slingrig stil. Tur då att Nergal är en av de sångare man faktiskt ofta hör vad han säger, framförallt på den här skivan.
Dessutom har han ju inte vilka lekkamrater som helst.
Det är få förunnat att ha en rytmsektion som ”Inferno” på trummor och ”Orion” på bas. Mot ett sådant fundament tillåts gitarr och sång klättra mot skyarna, och visst gör både ”Nergal” och ”Seth” ett storartat jobb på strängarna.
På det hela finns faktiskt inte mycket, knappt något alls att anmärka på.
Werockkollegan BiblioteKarin utdelade sin skribentkarriärs första maxpoäng, 10 av 10, till skivan i sin recension.
Kompisen Per messade och konstaterade att det i stort sett blir omöjligt att peta den här plattan från förstaplatsen i årets sammanfattning.
Det är bara att konstatera – den här skivan behöver bara två-tre varv innan den sitter som berget, och såhär en tjugo-trettio varv senare finns heller inga tendenser till utmattning.
Betyget är en självskriven femma på den här bloggen.
Det blir ju lätt så om man pratar omedelbara klassiker.
Milstolpar.
Karriärdefinierande album.
Jag bugar mig, BEHEMOTH. ”The Satanist” är allt jag ville ha, och måhända mer.
Behemoth ”The Satanist” – 5