Jag har ett par personer vars musikaliska rekommendationer jag i stort sett litar blint på, särskilt om de samtidigt gödslar med referenser till andra favoriter.
Werocks chefsredaktör, tillika primus motor på Metallbibliotekarierna, är en sådan, och direkt jag hade läst hans recension av brittisk/svenska ANCIENT ASCENDANT och deras färska giv ”Echoes And Cinder” fanns bara en sak att göra.
Hala upp lädret och handla. Direkt.
Med referenser till bland annat NE OBLIVISCARIS och den besatthet just en sådan platta kan ge utfall i så är resterande del av Martins recension en strålande fin sammanfattning av den musikaliska prestationen som bandet ger, men jag ska ändå försöka plita ner några egna ord om ”Echoes And Cinder”.
För det första – ett mått på kvalitet är förstås den mängd speltid en skiva kapar åt sig i dagens snabba mediabrus. Högen med skivor som jag ska/vill lyssna in mig på (en del för mitt egna höga nöjes skull, andra för att skriva om) är monumentalt hög, men lik förbaskat så är det den här plattan som snurrat i stort sett varenda gång senaste tiden.
Jag tycks välja den mer eller mindre omedvetet.
Det beror. förstås, i all enkelhet på att skivan är väldigt bra och lockar mig till att lyssna om och om igen, och rent krasst känns detta som en av två hittills under året utgivna skivor som blir mycket svåra att peta från en årsbästalista så småningom (den andra är förstås BEHEMOTH ”The Satanist”).
Musikaliskt är detta en häxbrygd av black metal, rock’n’roll, klassisk heavy metal och thrash, och det låter i brist på andra ord framförallt väldigt eget. Låtmaterialet är genomgående väldigt starkt, det är egentligen bara instrumentala Embers som jag ibland hoppar över när jag tränar – i övrigt är det en ”streck-spelar-skiva”. (…och Embers är i ärlighetens namn precis perfekt placerad för att få lite kontraster om du bara vill lyssna på en bra skiva snarare än att pressa dig i gymmet eller löpspåret).
Från inledande Crones To The Flames, via Patterns Of Bane, Riders (kanske skivans bästa låt över tid, även om det inte är den som fastnar absolut först), Fueling The Flare och hela vägen till avslutningen med trion som ligger efter Embers, dvs To Break The Binds, The Toll Of Mourning och Caged In Tunnels Of Time så är detta material som har bearbetats och hamrats fram i replokalen till dess att de är klara.
Det finns inga hafsverk, det finns inga svaga spår, och sällan har väl det engelska uttrycket ”no fillers, just killers” känts mer passande.
Särskilt förtjust blir man i detaljer så som hur man avslutar Riders med ett enkelt pukslag och direkt kastar sig in i efterföljande Fueling The Flare med samma metod, det får låtarna att flyta ihop på ett snyggt sätt samtidigt som de står markerade var och en för sig, med sin egna identitet. Och svänget som följer i begynnelsen av Fueling The Flare är i stort sett omöjligt att värja sig mot! Detsamma gäller egentligen hur man smyger igång trumspelet och tonar upp det i samband med att man går från Embers till To Break The Binds… magiskt – och jag kan ge mig den på att producenten Dan Swanö har haft ett finger med i spelet…
Nå. Bandet består till tre fjärdedelar av britter (Dave Moulding på trummor, Alex Butler på sång och gitarr samt Alan Webb på bas) samt en fjärdedel svenskt inslag (Nariman Poushin, gitarr), och man ligger på smarta etiketten Candlelight.
Alla tecken säger alltså att ANCIENT ASCENDANT är nästa stora grej, och jag håller såväl tummar som tår för att man får chansen att se dem live snart.
Riktigt bra skiva, ”Echoes And Cinder”, och snygg sober digipack i svart och grått.
”Gilla”, som det heter på Facebookiska.
Bästa Spår är inte helt enkelt att avgöra, den stora styrkan med skivan är ju jämnheten och att alla låtar är bra, men med tiden tycker jag nog ändå att duon Riders och Fueling The Flare utkristalliserar sig som favoriter.
Lyssna själv, tänker jag, det är nog enda sättet – men ge det ett par varv så det sätter sig.
Du kommer inte att ångra dig!
ANCIENT ASCENDANT ”Echoes And Cinder” = 5/5 Fantastiskt! Ett måste!