Säga vad man vill – de är pålitliga, svenskarna i vikingaplutonen AMON AMARTH. Tionde albumet på samma tema – mer eller mindre, vikingarna och deras liv och leverna (och död…mycket död förstås) står som alltid i fokus, och alltjämt levererar man sin melodiska och drivna hårdrock/dödsmetal. Det spelar mindre roll att man fått byta trumslagare, att man arbetar med stjärnproducenten Andy Sneap eller levererar ett konceptalbum: man dundrar fram som en översvämmad norrländsk älv om vårkanten. Samma som alltid, pålitligt, ostoppbart. Och fortsatt fascinerande. För det är så, att AMON AMARTH har mutat in sitt område lika starkt som någonsin kända akter som AC/DC eller IRON MAIDEN äger sina så är de aldrig tråkiga. Tvärtom slutar de flesta moderna album med Stockholmsbandet som vanligt – man vill spela dem ett varv till. Anledningen?
Låtarna. De starka låtarna som är så jämna och så fulla av krokar som sätter sig, en efter en, i lyssnarens kött.
Den här gången hänger de alltså ihop textmässigt, och över totalt 11 låtar får vi följa den unge förälskade mannen som dräper jarlens utsände man när denna kommer för att ta hans kvinna tvingar honom på flykt och äventyr innan han till slut återvänder. First Kill inleder, och sen får man starka spår som Wanderer, On A Sea Of Blood, tilltänkta livefavoriten på festivalerna Raise Your Horns innan man så småningom avslutar med Back On Northern Shores. Man hinner med ett gästspel av Doro Pesch i A Dream That Cannot Be och man manglar sig genom låtar som Vengeance Is My Name och The Way Of Vikings medan Jomsvikingens liv och kod broderas ut. Det är, för att vara ärlig, inte det vassaste låtarna som AMON AMARTH spottat ur sig, inte ens i ”modern tid”, men det är en homogent stark och jämn platta, och den gör med lätthet skäl för betyget. Det är en klart solid fyra, precis som det brukar vara med det här bandet.
Bandet ja. Som vanligt är det gitarristen Olavi Mikkonen som står som avsändare på de flesta riffen och konceptets helhet och frontmannen Johan Hegg som står för lyriken. Vapendragarna är veteranerna Ted Lnudström (bas) och Johan Söderberg (gitarr), samt nykomlingen Tobias ”Tobben” Gustafsson på trummor. Det är förstås ingen duvunge direkt – rutinerad som få och med ett låpngt liv i dödsmetallens tjänst – och det är rätt tydligt skivan igenom. Det här är rutinerade rävar som dessutom fått lägga en hel del pengar på att samarbeta med perfektionisten Andy Sneap när det kommer till produktionen. Det finns inget som lämnats åt slumpen, helt enkelt. Allt sitter där dte ska. Alla riff är genomarbetade och får dig att vilja headbanga. Alla solon är snygga. Till och med Doro är anpassad.
AMON AMARTH ”Jomsviking” är helt enkelt och kort sammanfattat en mycket bra skiva. En till i bandets diskografi, precis som vi förväntade oss. Med lite extra krydda i form av en sammanhängande historia, nytt trumspel och gästsång.
Det är bara att inhandla.
AMON AMARTH ”Jomsviking” = 4/5. Mycket bra. Du behöver detta!
(pssst… här har du mer läsning om AMON AMARTH, där du kan hitta utbildningstips dessutom!)
Har försökt att lyssna på denna men blir bara uttråkad. Tycker att Amon Amarth har varit på väg att bli slätstrukna och tråkiga ett bra tag nu men med Jomsviking så känns det som om de slutligen tagit steget fullt ut. Gnällig gubbe som jag är så säger jag: gäsp och 2 av 5 i betyg.
Hehehe… du är för kräsen! 🙂