Recension: AC/DC ”Rock Or Bust”

Ett nytt album från AC/DC, det femtonde i ordningen, och en ständigt befogad fråga är då: hur upphetsande är det?

Svaret beror förstås helt och hållet på hur fanatiskt fan till bandet du är. Tillhör du dem som har bandets hemsida som din startsida på webbläsaren och dessutom besitter samtliga plattor sen innan så är det helt givet att det är en av årets höjdpunkter. Med tanke på bandets utgivningstakt (detta är femte plattan på de senaste 25 åren…) så blir det en automatisk stämningshöjare när det kommer nytt material. Tillhör du däremot dem som gillar bandet hyggligt, spelar dem ibland och tycker att de rockar så är svaret antagligen att det inte höjer pulsen nämnvärt, och att du antagligen inte ens visste att skivan var på gång. Beroende på ditt förhållningssätt så ska den här recensionen läsas med de glasögon du föredrar.

AC/DC är nämligen precis vad de alltid har varit. I det citat som kördes ut på den här sidan tidigare i höstas sade Angus Young att han hatar folk som säger att de gjort elva plattor som låter likadant – eftersom de gjort tolv såna. Det kan nu uppdateras till femton skivor som låter lika, och här går det kanske isär hur du ser på den saken och din åskådning om AC/DC är. Antingen tycker du det är precis som det ska och tar glatt emot dessa 11 spår att lägga till lyssnandet, eller så tycker du det är väntat och konstaterar att bandet redan gjort ett hundratal låtar som är bättre än något som finns på nya ”Rock Or Bust”. Valet är ditt, men jag tror att alla har gemensamt att det skulle bli en besvikelse om bandet helt plötsligt inte lät som… AC/DC.

”Rock Or Bust” börjar med titelspåret i vilket Brian Johnson ylar att in rock we trust, it’s rock or bust. Det hela är över huvudtaget okomplicerat och rakt på, för sedan drar man då av ett knippe vanliga dängor. Det är en aning mer avslappnat än på föregångaren ”Black Ice” tycker jag, och ett spår som Rock The Blues Away är nästan AOR istället för knivskarp hårdrock, men det får man kanske ta. Gubbarna blir ju inte yngre med tiden, och kanske är den rätt glada och lättsamma tonen rätt för dem? Det svänger hyggligt i alla fall, och man har i låtar som Play Ball och Dogs Of War beviset för att man fortfarande kan, medan man i spår som Hard Times, Got Some Rock & Roll Thunder eller Baptism By Fire mer låter tryggheten styra och levererar på autopilot. Det nyaste med AC/DC är väl att Stevie Young (som ersätter Malcolm Young) gör en habil insats samt att Phil Rudds trumspel är mer än lovligt träigt och såsigt stundtals. Hans förmåga har inte åldrats väl, men i övrigt är det sig likt. Du har hört allt förut

Lite plus i kanten för digipackens omslag, den är läcker med hologram som innebär att bandets logga exploderar utåt om man vinklar skivan, och det enkla fotot av två gitarrer som står lutade mot en Marshall-stärkare på innersidan fångar hela bandets essens på ett väldigt fint sätt. Tyvärr har skivbolaget Colombia bestämt att deras blaffa ska dominera hela skivan, så när man öppnar upp så förstör det lite av det stilrena reklamfria rock’n’roll-uttrycket, men det är kanske petitesser.

Betyget då? Det beror ju förstås på hur du ser på just AC/DC. Som du kan notera kan bandets stringens och solida sätt att leverera samma sak om och om igen tolkas såväl positivt som mindre positivt, något som går igen i texten ovan. Personligen tycker jag att AC/DC är bra, men har inte lånat det nya materialet mer än ett tillfälligt öra på de senaste 20 åren. Jag finner de gamla favoriterna allt för starka för att bli utkonkurrerade av urvattnade kopior på sig själva – men jag känner människor som tycker att det nya materialet verkligen ger en induktion av nytt liv till hela bandets katalog. Betyget i siffror nedan ska ses ur mitt personliga perspektiv.

AC/DC ”Rock Or Bust” = 2/5. Godkänt. För Fans och Samlare